Jona 3
1 Och Herrans ord skedde annan gång till Jona, och sade:
Men HERRENS Ord kom for anden Gang til Jonas saaledes:
2 Statt upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
»Staa op og gaa til Nineve, den store Stad, og udraab over den, hvad jeg tilsiger dig!«
3 Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve, såsom Herren sagt hade; men Nineve var en Guds stad, tre dagsresor stor;
Saa stod Jonas op og gik til Nineve efter HERRENS Ord. Men Nineve var selv for Gud en stor By, tre Dagsrejser stor.
4 Och då Jona begynte ingå ena dagsreso in i staden, predikade han, och sade: Det är ännu fyratio dagar, och så skall Nineve förgås.
Da nu Jonas var gaaet den første Dagsrejse ind i Byen, raabte han: »Om fyrretyve Dage skal Nineve styrtes i Grus!«
5 Då trodde de Ninevitiske män uppå Gud, och läto predika fasto, och drogo säcker uppå sig, både store och små.
Da troede Folkene i Nineve paa Gud, og de udraabte en Faste og klædte sig i Sæk, baade store og smaa;
6 Och då det kom för Konungen i Nineve, stod han upp af sitt säte, och lade af sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i asko;
og da Sagen kom Nineves Konge for Øre, stod han op fra sin Trone, tog Kappen af, klædte sig i Sæk og satte sig i Støvet,
7 Och lät utropa och säga i Nineve, af Konungens och hans väldigas befallning, alltså: Det skall hvarken menniska eller djur, hvarken fä eller får något smaka; och man skall intet hafva dem i bet, eller låta dem vatten dricka;
og han lod udraabe i Nineve: »Kongen og hans Stormænd gør vitterligt: Hverken Folk eller Fæ, Hornkvæg eller Smaakvæg, maa nyde noget, græsse eller drikke Vand;
8 Och skola taga säcker om sig, både folk och fä, och ropa stadeliga till Gud; och hvar och en vände sig ifrå sinom onda väg, och ifrå sina händers ondsko.
men Folk og Fæ skal klædes i Sæk og opløfte et vældigt Skrig til Gud og omvende sig, hver fra sin onde Vej og den Uret, som hænger ved deres Hænder.
9 Ho vet? Gud måtte omvända sig, och ångra det, och vända sig ifrå sine grymma vrede, att vi icke förgås.
Maaske vil Gud da angre og holde sin glødende Vrede tilbage, saa vi ikke omkommer.«
10 Då nu Gud såg deras gerningar, att de omvände sig ifrå sinom onda väg, ångrade Gudi det onda, som han talat hade att han dem göra ville; och gjorde det intet.
Da Gud saa, hvad de gjorde, hvorledes de omvendte sig fra deres onde Vej, angrede han den Ulykke, han havde truet med at føre over dem, og gjorde ikke Alvor deraf.
