Jona 1

1 Herrans ord skedde till Jona, Amitthai son, och sade:

Now the word of the LORD came to Jonah son of Amittai, saying,

2 Upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika derinne; förty hans ondska är kommen upp för mig.

“Get up! Go to the great city of Nineveh and preach against it, because its wickedness has come up before Me.”

3 Men Jona stod upp, och flydde ifrå Herranom, och ville ut till hafs, och kom neder till Japho; och då han fann ett skepp, som till hafs fara ville, gaf han skepplön, och steg deruti, på det han skulle fara med dem till hafs, ifrå Herranom.

Jonah, however, got up to flee to Tarshish, away from the presence of the LORD. He went down to Joppa and found a ship bound for Tarshish. So he paid the fare and went aboard to sail for Tarshish, away from the presence of the LORD.

4 Då lät Herren komma ett stort väder uppå hafvet, och en stor storm upphof sig på hafvet, så att man mente att skeppet skulle söndergå.

Then the LORD hurled a great wind upon the sea, and such a violent storm arose that the ship was in danger of breaking apart.

5 Och skeppmännerna fruktade sig, och ropade hvar och en till sin gud, och kastade de tyg, som i skeppena voro, uti hafvet, att det skulle lättare varda; men Jona var stigen neder i skeppet, låg och sof.

The sailors were afraid, and each cried out to his own god. And they threw the ship’s cargo into the sea to lighten the load. But Jonah had gone down to the lowest part of the vessel, where he lay down and fell into a deep sleep.

6 Då gick skepparen till honom, och sade till honom: Hvi sofver du? Statt upp, åkalla din Gud, att Gud tilläfventyrs ville tänka uppå oss, att vi icke förgås.

The captain approached him and said, “How can you sleep? Get up and call upon your God. Perhaps this God will consider us, so that we may not perish.”

7 Och den ene sade till den andra: Kommer, vi vilje kasta lott, att vi förfara måge, för hvilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.

“Come!” said the sailors to one another. “Let us cast lots to find out who is responsible for this calamity that is upon us.” So they cast lots, and the lot fell on Jonah.

8 Då sade de till honom: Säg oss, hvarföre går oss så illa? Hvad är din handel, och hvadan äst du kommen? Utaf hvad land äst du, och af hvad folk äst du?

“Tell us now,” they demanded, “who is to blame for this calamity that is upon us? What is your occupation, and where have you come from? What is your country, and who are your people?”

9 Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar Herran Gud af himmelen, som hafvet och det torra gjort hafver.

“I am a Hebrew,” replied Jonah. “I worship the LORD, the God of the heavens, who made the sea and the dry land.”

10 Då fruktade männerna storliga, och sade till honom: Hvi hafver du då detta gjort? Ty de visste, att han flydde ifrå Herranom; ty han hade sagt dem det.

Then the men were even more afraid and said to him, “What have you done?” The men knew that he was fleeing from the presence of the LORD, because he had told them.

11 Då sade de till honom: Hvad skole vi då göra med dig, på det hafvet måtte oss stilla varda? Ty hafvet gick fast uppå dem.

Now the sea was growing worse and worse, so they said to Jonah, “What must we do to you to calm this sea for us?”

12 Han sade till dem: Tager och kaster mig i hafvet, så stillas eder hafvet; ty jag vet, att sådana stor storm öfver eder kommer för mina skull.

“Pick me up,” he answered, “and cast me into the sea, so it may quiet down for you. For I know that I am to blame for this violent storm that has come upon you.”

13 Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde intet: ty hafvet gick svårliga uppå dem.

Nevertheless, the men rowed hard to get back to dry land, but they could not, for the sea was raging against them more and more.

14 Då ropade de till Herran, och sade: Ack! Herre, låt oss icke förgås för denna mansens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till; ty du, Herre, gör, såsom dig täckes.

So they cried out to the LORD: “Please, O LORD, do not let us perish on account of this man’s life! Do not charge us with innocent blood! For You, O LORD, have done as You pleased.”

15 Och de togo Jona, och kastade honom i hafvet; då vände hafvet igen af sinom storm.

At this, they picked up Jonah and cast him into the sea, and the raging sea grew calm.

16 Och männerna fruktade Herran storliga, och gjorde Herranom offer och löfte.

Then the men feared the LORD greatly, and they offered a sacrifice to the LORD and made vows to Him.

17 Och Herren förskaffade en stor fisk, till att uppsluka Jona; och Jona var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.

Now the LORD had appointed a great fish to swallow Jonah, and Jonah spent three days and three nights in the belly of the fish.