< Johannes 5 >
1 Derefter var en Judarnas högtid; och Jesus for upp till Jerusalem.
2 Men i Jerusalem är en dam, vid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda, och hade fem skjul;
3 Deruti lågo en stor hop sjuke, blinde halte, borttvinade, och bidde efter att vattnet skulle röras.
4 Ty en Ängel steg ned i dammen, på en viss tid, och rörde vattnet; den der nu först steg ned i vattnet, sedan det var rördt, han blef helbregda, ehvad sjukdom han hade.
5 Så var der en man, som hade varit sjuk i åtta och tretio år.
6 Då Jesus fick se honom der han låg, och förnam att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Vill du blifva helbregda?
7 Svarade den sjuke honom: Herre, jag hafver ingen, som hafver mig i dammen, när vattnet är rördt; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig.
8 Då sade Jesus till honom: Statt upp, tag din säng, och gack.
9 Och straxt blef den mannen helbregda, och tog sin säng, och gick; och det var på en Sabbathsdag.
10 Då sade Judarna till honom, som var vorden helbregda: Det är Sabbath; dig är icke lofligit bära sängena.
11 Svarade han dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: Tag din säng, och gack.
12 Då sporde de honom: Ho är den mannen, som dig sade: Tag din säng, och gack?
13 Men han, som helbregda var vorden, visste icke, ho han var; ty Jesus var undanviken, efter mycket folk var i det rummet.
14 Derefter fann Jesus honom i templet, och sade till honom: Si, du äst vorden helbregda; synda icke härefter, att dig icke vederfars något värre.
15 Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att Jesus var den, som honom hade helbregda gjort;
16 Och derföre förföljde Judarna Jesum, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen.
17 Då svarade Jesus dem: Min Fader verkar intill nu; och jag verkar ock.
18 Derföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom; ty han ej allenast bröt Sabbathen, utan ock sade Gud vara sin Fader, görandes sig sjelf lik med Gud.
19 Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det gör ock Sonen.
20 Ty Fadren älskar Sonen, och visar honom allt det han gör; och varder än visandes honom större verk än dessa äro, att I skolen undra derpå.
21 Ty såsom Fadren uppväcker de döda, och gör dem lefvande; så gör ock Sonen lefvande hvem han vill.
22 Ty icke dömer heller Fadren någon; utan hafver all dom gifvit Sonenom;
23 På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Hvilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som honom sändt hafver.
24 Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som hörer mitt tal, och tror honom, som mig sändt hafver, han hafver evinnerligit lif, och kommer icke i domen; utan är gången ifrå döden till lifvet. (aiōnios )
25 Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola lefva.
26 Ty såsom Fadren hafver lif i sig sjelfvom, så hafver han ock gifvit Sonenom hafva lif i sig sjelfvom;
27 Och hafver desslikes gifvit honom magt att döma; derföre, att han menniskones Son är.
28 Förundrer eder icke öfver detta: ty den stund skall komma, i hvilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst.
29 Och de som väl hafva gjort, skola framgå till lifsens uppståndelse; men de som illa hafva gjort, till domsens uppståndelse.
30 Intet kan jag göra af mig sjelf. Som jag hörer, så dömer jag, och min dom är rätt; ty jag söker icke min vilja, utan Fadrens vilja, som mig sändt hafver.
31 Om jag vittnar om mig sjelf, då är mitt vittnesbörd icke sant.
32 En annar är, som vittnar om mig; och jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han vittnar om mig.
33 I sänden till Johannes, och han gaf vittnesbörd till sanningen;
34 Men jag tager intet vittnesbörd af mennisko; utan säger detta, på det I skolen varda salige.
35 Han var ett brinnande och skinande ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans ljus.
36 Men jag hafver ett större vittnesbörd än Johannis vittnesbörd; ty de verk, som Fadren hafver gifvit mig att jag skall fullborda, de samma verk, som jag gör, vittna om mig, att Fadren hafver sändt mig.
37 Och Fadren, som mig sände, han hafver vittnat om mig: I hafven hvarken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse;
38 Och hans ord hafven I icke blifvandes i eder; ty I tron icke honom, som han sändt hafver.
39 Ransaker Skrifterna; ty I menen eder hafva evinnerligit lif i dem; och de äro de som vittna om mig. (aiōnios )
40 Och I viljen icke komma till mig, att I måtten få lif.
41 Jag tager ingen pris af menniskor.
42 Men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek uti eder.
43 Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke; kommer en annar i sitt eget namn, den varden I anammande.
44 Huru kunnen I tro, I som tagen pris hvar af androm; och den pris, som kommer allena af Gudi, söken I intet.
45 I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren; det är en, som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå.
46 Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig; ty om mig hafver han skrifvit.
47 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro min ord?
