Johannes 5

1 Derefter var en Judarnas högtid; och Jesus for upp till Jerusalem.

Erah lih adi, Jisu Jerusalem ni kuwaang raangtaan ih wangta.

2 Men i Jerusalem är en dam, vid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda, och hade fem skjul;

Jerusalem ni Saap Paakaawan reeni juutum esiit je ah erah di taapbulaang bangnga angta; Hebrew jengdi erah suh Bethjatha liiha.

3 Deruti lågo en stor hop sjuke, blinde halte, borttvinade, och bidde efter att vattnet skulle röras.

Erah taapbulaang khui adi khoisatte hantek jupthiin rumta erah di edook, ekoong, nyia huuimu nang angta.

4 Ty en Ängel steg ned i dammen, på en viss tid, och rörde vattnet; den der nu först steg ned i vattnet, sedan det var rördt, han blef helbregda, ehvad sjukdom han hade.

Neng loong ah juutum lengphui ah bansok rumta, erah juutum ah Teesu rangsah ah kah ano ju ah kalengphui thukta, o mina tiimjaat khoisat ang abah uh erah juutum lengphui adi o jaakhoh temkata erah kadeeta.

5 Så var der en man, som hade varit sjuk i åtta och tretio år.

Erah di mih wasiit rookjom pang asat sat arah angta.

6 Då Jesus fick se honom der han låg, och förnam att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Vill du blifva helbregda?

Jisu ih erah di loongjupta mih ah japtup ano, sa hantek satla ngeh ih jat eta; erah thoidi chengta, [An de esuh enook nih ih lu?]

7 Svarade den sjuke honom: Herre, jag hafver ingen, som hafver mig i dammen, när vattnet är rördt; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig.

Khoisatte ah ih ngaakbaatta, [Chuupha, juutum ah lengphui adi nga datthiin kaatte o uh takajeeka; erah tokdi nopwang taatchung leh, jaakhoh wahoh kanop wang ah.]

8 Då sade Jesus till honom: Statt upp, tag din säng, och gack.

Jisu ih heh suh liita, [toonchap uh, an dam ah toonpi uno, khoom uh.]

9 Och straxt blef den mannen helbregda, och tog sin säng, och gick; och det var på en Sabbathsdag.

Erah baat kano erah mih ah lakdamdam ih deeta; heh dam ah toonpi ano phang toonkhoomta. Erah sa ah Jehudi naangtongsa ja angta,

10 Då sade Judarna till honom, som var vorden helbregda: Det är Sabbath; dig är icke lofligit bära sängena.

erah thoidi Jehudi ngoong awang loong ih khoisat deeta warah suh li rumta, [Chiinnyah Jehudi naangtongsa, erah raangtaan ih an dam toonpi ah seng hootthe jun ih tapunka.]

11 Svarade han dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: Tag din säng, och gack.

Heh ih ngaakbaat rumta, [Nga khoisat deesiitte warah ih dam ah toonpi thuk hangno khoom thuk tahang.]

12 Då sporde de honom: Ho är den mannen, som dig sade: Tag din säng, och gack?

Neng ih chengta, [An suh emah re thukte ah o ah?]

13 Men han, som helbregda var vorden, visste icke, ho han var; ty Jesus var undanviken, efter mycket folk var i det rummet.

Enoothong khoisat deeta warah ih Jisu ah o angta ah tajatta, erah di mih hantek angkano, Jisu ah erah dowa doksoon ih kata.

14 Derefter fann Jesus honom i templet, och sade till honom: Si, du äst vorden helbregda; synda icke härefter, att dig icke vederfars något värre.

Lini, Jisu ih erah mih ah Rangteenook ni japtup ano baatta, [Boichaat uh, amadi an khoisat ah de etu; erah raangtaan ih rangdajih lakah reetheng erah khodoh ethih phomok cham uh.]

15 Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att Jesus var den, som honom hade helbregda gjort;

Eno erah mih ah doksoon kah ano Jehudi ngoong awang loong asuh baatkaat rumta heh khoisat deesiitte ah Jisu angta ngeh ah.

16 Och derföre förföljde Judarna Jesum, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen.

Erah thoidi Jehudi naangtongsa di deesiit kano, Jehudi loong ah ih Jisu ah phang siikhaam rumta.

17 Då svarade Jesus dem: Min Fader verkar intill nu; och jag verkar ock.

Jisu ih ngaakbaat rumta, [Seng Wah ah saarookwet ih mokala, eno Ngah uh emamah ih mokah ang.]

18 Derföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom; ty han ej allenast bröt Sabbathen, utan ock sade Gud vara sin Fader, görandes sig sjelf lik med Gud.

Heh jengkhaap ah ih Jehudi ngoong awang loong ah heh tek haat suh ehanhan ih samthun thuk rumta; naangtongsa hootthe luulu lathet hoom, Rangte asuh seng Wah ngeh ih li ano Rangte ah heteewah thanthan ih samthunha.

19 Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det gör ock Sonen.

Erah thoidi Jisu ih ngaakbaat rumta, [Ngah ih amiisak baat rumhala; Hesah ah heh thungthung ih tiim uh tami reeka; Hewah tiim mokala erah sok ano reela. Hewah tiim reela, Hesah uh erah re ah.

20 Ty Fadren älskar Sonen, och visar honom allt det han gör; och varder än visandes honom större verk än dessa äro, att I skolen undra derpå.

Tiimnge liidi Hewah ih Hesah ah rapne ih minchanha eno heh tiimjih mokala erah ah noisok ha. Arah nang ih elong mootkaatjih uh noisok ih ah, eno sen loong erah suh paatja e an.

21 Ty såsom Fadren uppväcker de döda, och gör dem lefvande; så gör ock Sonen lefvande hvem han vill.

Hewah ih tek nawa ngaaksaat thuk ano roidong koha, erah likhiik ih Hesah ih uh o suh kotthung ah erah suh roidong koh ah.

22 Ty icke dömer heller Fadren någon; utan hafver all dom gifvit Sonenom;

Adoleh Hewah ih wasiit taan uh tadande ka. Hesah suh jen dande ih thuk ha,

23 På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Hvilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som honom sändt hafver.

tiimnge liidi Hesah ah Hewah likhiik ih toom choomjoh rum ah ngeh ah. O ih Hesah lasoomtu ka heh daapkaatte Hewah rah uh tasoomtu ka.

24 Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som hörer mitt tal, och tror honom, som mig sändt hafver, han hafver evinnerligit lif, och kommer icke i domen; utan är gången ifrå döden till lifvet. (aiōnios g166)

[Ngah ih amiisak baat rumhala; o mina ih nga jeng boichaat ano nga daapkaatte ah hanpi ha erah mina taang ni lathoonka roidong ah je ah. Heh abah tadande ka ang ah, heh tek lam dowa roidong ko jen nopwang eta. (aiōnios g166)

25 Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola lefva.

Ngah ih amiisak baat rumhala; saapoot ah thok e hala—jenthok ih taha—tekte loong ah ih Rangte Sah root japchaat adoh, boichaatte loong ah ih roidong choh ah.

26 Ty såsom Fadren hafver lif i sig sjelfvom, så hafver han ock gifvit Sonenom hafva lif i sig sjelfvom;

Hewah heteteewah ah, roidong lampo angla likhiik, Hesah rah uh erah likhiikkhiik roidong lampo.

27 Och hafver desslikes gifvit honom magt att döma; derföre, att han menniskones Son är.

Eno Hesah asuh mi dande esuh chaan aphaan ah koha, tiimnge liidi heh ah Mina Sah.

28 Förundrer eder icke öfver detta: ty den stund skall komma, i hvilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst.

Arah suh nak paatja an; tekte loong ah ih heh root boichaat saapoot ah ethok ehala

29 Och de som väl hafva gjort, skola framgå till lifsens uppståndelse; men de som illa hafva gjort, till domsens uppståndelse.

eno neng loong ah mangbeng nawa dokkhoom eha; oh jaase ih mokata erah loong ah ngaaksaat ano ething tong ah, eno o ethih mokata erabah ngaaksaat ih adoh dut haat ih ah.

30 Intet kan jag göra af mig sjelf. Som jag hörer, så dömer jag, och min dom är rätt; ty jag söker icke min vilja, utan Fadrens vilja, som mig sändt hafver.

[Nga chaan nawa ih ngah ih tiim uh tajen reekang; Rangte ih baat halang jun ih ba dande hang, erah raangtaan ih ngah ih dande hang ah epun ang ah, tiimnge liidi nga tenthun nawa ih tareekang, enoothong nga daapkaatte warah ih tiim thun ha erah mootkaatte.

31 Om jag vittnar om mig sjelf, då är mitt vittnesbörd icke sant.

[Mih suh nga teewah tiit ah mokbaat angbah, ngah ih marah baat hang erah elang ekah ngeh ih mih ih takapka ang ah.

32 En annar är, som vittnar om mig; och jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han vittnar om mig.

Enoothong nga tiit baatte wahoh eje, eno ngah ih jat ehang nga tiit marah heh ih baat ha erah amiisak tiit ah baat ha.

33 I sänden till Johannes, och han gaf vittnesbörd till sanningen;

Sen ih Joon reeni heh jeng boichaat suh mih daap wantan, eno Joon ih ami tiit ah baatta.

34 Men jag tager intet vittnesbörd af mennisko; utan säger detta, på det I skolen varda salige.

Ngah mina dowa haaki eje jaatjaat angtheng ngeh ih taliikang; arah jenglang abah sen khoh toompui an ngeh ih jenglang.

35 Han var ett brinnande och skinande ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans ljus.

Joon ah weetook phaakjaaja ih lu arah likhiik, eno sen loong ah heh weephaak asuh pootsiit eroon etan.

36 Men jag hafver ett större vittnesbörd än Johannis vittnesbörd; ty de verk, som Fadren hafver gifvit mig att jag skall fullborda, de samma verk, som jag gör, vittna om mig, att Fadren hafver sändt mig.

Enoothong Joon ih haaki kotahan nang ih nga teeteewah ih haaki korumhala ah elong; ngah ih tiimjih mokalang, erah seng Wah ih mootkaat thuk halang, erah mokalang loong ah jun ih nga ah seng Wah ih kaatthuk halang ngeh ih jatthuk rumhala.

37 Och Fadren, som mig sände, han hafver vittnat om mig: I hafven hvarken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse;

Eno nga daapkaatte, seng Wah ih uh, nga teewah tiit ah ju jatthuk halan. Sen ih heh root uh maang taat chaatkan nyia hethe hekhoh uh maang thaak tupkan,

38 Och hans ord hafven I icke blifvandes i eder; ty I tron icke honom, som han sändt hafver.

eno heh tiitkhaap uh sen ten ni tathiin kan, tiimnge liidi heh daapkaatte warah ah tahanpi kan.

39 Ransaker Skrifterna; ty I menen eder hafva evinnerligit lif i dem; och de äro de som vittna om mig. (aiōnios g166)

Sen ih Rangteele ah wet ehan, sen ih mokthun han erah doh lathoonka roidong ah choh e ih ngeh ah. Eno Rangteele adi nga tiit baat ha! (aiōnios g166)

40 Och I viljen icke komma till mig, att I måtten få lif.

Rah bah uh lathoonka roidong chosuh nga reeni wangsuh o uh tanook kan.

41 Jag tager ingen pris af menniskor.

[Ngah ih mina ih phoongpha tajamkang.

42 Men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek uti eder.

Enoothong sen tiimjaat mina ah ngah ih jat ih rumhala, eno ngah ih jat ih rumhala sen ten ni Rangte minchan ah taje kan.

43 Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke; kommer en annar i sitt eget namn, den varden I anammande.

Seng Wah chaan ah kap angno ra halang, enoothong sen ih nga jeng ah tathang kan; erah thaknang eh, marah marah heh chaan nawa ih ra hala, erah jeng ah ba thang han.

44 Huru kunnen I tro, I som tagen pris hvar af androm; och den pris, som kommer allena af Gudi, söken I intet.

Sen ih sen jaachi ni phoongpha mui ah jamhan, enoothong Rangte taangnawa ra hala esiit luulu ah ih toom gu hang ngeh ih tasamthun kan; erah raangtaan ih sen ih mamah ma ih hanpi he?

45 I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren; det är en, som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå.

Nakmok thun an, seng Wah suh ngah ih sen tiit thetbaatte ngeh ah. Sen thetbaatte abah, sen ih tuumaang han, Moses ah ba ang ah.

46 Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig; ty om mig hafver han skrifvit.

Sen ih Moses ah amiisak ih hanpi tanbah, sen ih ngah uh hanpi etheng ang tahe, tiimnge liidi Moses ih nga tiit ah raangta.

47 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro min ord?

Enoothong heh ih tiim raangta erah lahanpi phiino, Ngah ih liihang ah batang ah mamah ma ih hanpi an?]