Johannes 17

1 Detta talade Jesus, och lyfte upp sin ögon till himmelen, och sade: Fader, stunden är kommen; förklara din Son, att din Son förklarar ock dig.

Kui Jeesus need sõnad oli öelnud, vaatas ta üles taeva poole ja ütles: „Isa, aeg on käes. Austa oma Poega, et Poeg võiks austada sind.

2 Såsom du hafver gifvit honom magt öfver allt kött, att allom dem, som du hafver honom gifvit, skall han gifva evinnerligit lif. (aiōnios g166)

Sest sina andsid talle mõjuvõimu kõigi inimeste üle, et ta võiks anda igavese elu kõigile neile, kelle sa oled temale andnud. (aiōnios g166)

3 Och detta är evinnerligit lif, att de känna dig allena sannan Gud, och den du sändt hafver, Jesum Christum. (aiōnios g166)

Igavene elu on see: tunda sind, ainsat tõelist Jumalat, ja Jeesust Kristust, kelle sa läkitasid. (aiōnios g166)

4 Jag hafver förklarat dig på jordene; jag hafver fullbordat det verk, som du mig; gifvit hafver att jag göra skulle.

Olen austanud sind siin maa peal ja lõpetanud töö, mille sa andsid mulle teha.

5 Och nu, Fader, förklara du mig när dig sjelfvom, med den klarhet, som jag hade när dig, förr än denna verlden var.

Nüüd, Isa, austa mind oma ligiolus auga, mis mul oli sinu juures enne maailma algust.

6 Jag hafver uppenbarat ditt Namn menniskomen, som du hafver mig gifvit af verldene; de voro dine, och du hafver gifvit mig dem, och de hafva hållit din ord.

Ma olen ilmutanud sinu iseloomu neile, kelle sa mulle maailmast andsid. Nad kuulusid sulle; sina andsid nad mulle, ja nad on teinud, mida sa ütlesid.

7 Nu hafva de förstått, att allt det du mig gifvit hafver, är af dig.

Nüüd nad teavad, et kõik, mille sa oled mulle andnud, on sinult pärit.

8 Ty de ord du hafver mig gifvit, hafver jag gifvit dem, och de togo vid dem; och hafva sannerliga förstått, att jag är utgången af dig, och hafva trott, att du mig sändt hafver.

Olen andnud neile sõnumi, mille sina mulle andsid. Nad võtsid selle vastu, nad veendusid täielikult, et ma olen sinu juurest tulnud, ning nad usuvad, et sina läkitasid mu.

9 Jag beder för dem; för verldene beder jag icke, utan för dem som du hafver mig gifvit: ty de äro dine.

Ma palvetan nende pärast; mitte maailma pärast, vaid nende pärast, kelle sa mulle andsid, sest nad on sinu omad.

10 Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt; och jag är förklarad i dem.

Kõik, kes kuuluvad mulle, on sinu omad, ja need, kes kuuluvad sulle, on minu omad, ning ma olen nende kaudu austatud.

11 Och nu är jag icke mer i verldene; men de äro i verldene, och jag kommer till dig. Helge Fader, förvara, genom ditt Namn, dem som du mig gifvit hafver, att de blifva ett, såsom ock vi.

Ma lahkun maailmast, kuid nemad jäävad maailma; ma tulen sinu juurde. Püha Isa, kaitse neid enda nimel, mille sa mulle andsid, et nad võiksid olla üks, nagu meie oleme üks.

12 När jag var med dem i verldene, förvarade jag dem i ditt Namn; dem du mig gifvit hafver, hafver jag förvarat, och ingen af dem är borttappad, utan det förlorade barnet, att Skriften skulle fullbordas.

Sel ajal, kui ma olin nende juures, kaitsesin ma neid sinu nimel, mille sa mulle andsid. Ma valvasin nende üle, nii et ükski neist ei läinud kaotsi, välja arvatud hukule määratu, nii et Pühakiri läks täide.

13 Nu kommer jag till dig, och talar detta i verldene; på det de skola hafva mina fullkomliga glädje i sig.

Nüüd ma tulen sinu juurde; ma räägin seda kõike ajal, mil olen veel siin maailmas, et nad võiksid täielikult minu rõõmust osa saada.

14 Jag hafver fått dem din ord, och verlden hafver hatat dem, efter de icke äro af verldene; såsom ock jag icke är af verldene.

Ma andsin neile sinu sõnumi ja maailm vihkab neid sellepärast, et nad ei ole maailmast, nagu minagi ei ole maailmast.

15 Icke beder jag, att du skall taga dem af verldene; utan att du förvarar dem ifrån ondo.

Ma ei palu, et sa võtaksid nad maailmast ära, vaid et sa kaitseksid neid kurja eest.

16 De äro icke af verldene; såsom ock jag icke är af verldene.

Nad ei ole maailmast, nagu minagi ei ole maailmast.

17 Helga dem i dine sanning; ditt tal är sanning.

Pühitse neid tões − sinu sõna on tõde.

18 Såsom du hafver mig sändt i verldena, så hafver ock jag sändt dem i verldena.

Samamoodi nagu sina läkitasid mu maailma, läkitan mina nemad maailma.

19 Och jag helgar mig sjelf för dem; att de skola ock vara helgade i sanningene.

Ma pühitsen end nende eest, et ka nemad võiksid olla tõeliselt pühad.

20 Men icke beder jag allenast för dem, utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig;

Ma ei palveta üksnes nende eest, vaid ma palun ka nende eest, kes nende kuulutuse tõttu minusse usuvad.

21 Att de skola alle vara ett, såsom du, Fader, i mig, och jag i dig; att de ock skola vara ett i oss, på det att verlden skall tro, att du hafver mig sändt.

Ma palun, et nad kõik võiksid olla üks, just nagu sina, Isa, elad minus, ja mina elan sinus, et ka nemad võiksid meis elada, nii et maailma usuks, et sina läkitasid mu.

22 Och jag hafver gifvit dem den härlighet, som du mig gifvit hafver; att de skola vara ett, såsom ock vi ärom ett;

Olen andnud neile au, mille sa andsid mulle, et nad võiksid olla üks, nagu meie oleme üks.

23 Jag i dem, och du i mig; att de skola vara fullkomne uti ett; och att verlden skall förstå, att du mig sändt hafver, och älskade dem, såsom du ock mig älskade.

Mina elan neis ja sina elad minus. Et nad võiksid olla täielikult üks, nii et kogu maailm teaks, et sina läkitasid mu, ja et sa armastad neid, nagu sa armastad mind.

24 Fader, jag vill, att der jag är, skola ock de vara med mig, som du mig gifvit hafver; att de skola se mina härlighet, den du mig gifvit hafver; ty du hafver älskat mig, förr än verlden var skapad.

Isa, ma tahan, et need, kelle sa oled mulle andnud, oleksid koos minuga seal, kus olen mina, et nad näeksid au, mille sa oled mulle andnud, sest sa armastasid mind enne maailma loomist.

25 Rättvise Fader, verlden hafver icke känt dig; men jag hafver känt dig; och desse hafva förstått att du mig sändt hafver.

Hea Isa, maailm ei tunne sind, aga mina tunnen sind, ja nemad siin minu juures teavad, et sina mu läkitasid.

26 Och jag hafver kungjort dem ditt Namn, och skall kungörat; på det att den kärlek, som du hafver älskat mig med, skall vara i dem, och jag i dem,

Ma olen ilmutanud neile sinu iseloomu ja näitan seda jätkuvalt, et armastus, mis sul on minu vastu, oleks neis, ja mina elaksin neis.“