< Johannes 11 >
1 Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by.
2 Och var Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hvilkens broder, Lazarus, låg sjuk.
3 Så sände hans syster till honom, och sade: Herre, si, den du kär hafver, ligger sjuk.
4 När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad varda.
5 Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär.
6 När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet två dagar.
7 Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen.
8 Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu ville Judarna stena dig; och åter går du dit?
9 Jesus svarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hvilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna verldenes ljus.
10 Men den som vandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom.
11 Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, vår vän, sofver; men jag går att uppväcka honom af sömnen.
12 Då sade hans Lärjungar: Herre, sofver han, så varder det bättre med honom.
13 Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn.
14 Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död.
15 Och jag gläds för edra skull, att jag icke var der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom.
16 Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom.
17 Då kom Jesus, och fann honom redo hafva legat fyra dygn i grafvene.
18 Och var Bethanien icke långt ifrå Jerusalem, vid femton stadier vägs.
19 Och månge af Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem öfver deras broder.
20 När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma.
21 Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död.
22 Men jag vet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det varder Gud gifvandes dig.
23 Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen.
24 Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen.
25 Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve;
26 Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga; tror du det? (aiōn )
27 Sade hon till honom: Ja, Herre, jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i verldena.
28 Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig.
29 När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom.
30 Ty Jesus var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, der Martha hade kommit emot honom.
31 Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafvena, att hon skall gråta der.
32 Då Maria kom dit som Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död.
33 När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfvades i sig sjelf;
34 Och sade: Hvar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se.
35 Och Jesus gret.
36 Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom!
37 Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon, hafva så gjort, att denne icke blifvit död?
38 Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafvena. Och det var en kula; och en sten lagd deruppå.
39 Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: Herre, han luktar redo; ty han hafver varit död i fyra dygn.
40 Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?
41 Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder var. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafver hört mig.
42 Dock vet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafver.
43 Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut.
44 Och han, som död var, kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde; och hans ansigte var förtäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå.
45 Då trodde månge af Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det Jesus gjorde.
46 Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hvad Jesus hade gjort.
47 Då församlade de öfverste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hvad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken.
48 Låte vi honom så blifva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk.
49 Men en af dem, vid namn Caiphas, som var öfverste Prest på det året, sade till dem: I veten intet;
50 Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås.
51 Det sade han icke af sig sjelf; men efter han var öfverste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket;
52 Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde voro.
53 Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom.
54 Så vandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephrem; och vistades der med sina Lärjungar.
55 Och instundade då Judarnas Påska; och månge gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig.
56 Då sökte de efter Jesum, och talades vid emellan sig, ståndande i templet: Hvad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen?
57 Och hade öfverste Presterna och de Phariseer budit på, att hvilken som visste hvar han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.
