Johannes 10
1 Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken icke går in genom dörrena i fårahuset, utan stiger annorstäds in, han är en tjuf, och en röfvare.
“Nangmih taengah rhep rhep kan thui, thohka lamloh tu vongup khuila kun pawt tih a hloeh la aka yoeng tah hlanghuen neh dingca ni.
2 Men hvilken som går in genom dörrena, han är herden till fåren.
Tedae tu kah tudawn la aka om tah thohka longah kun.
3 För honom låter dörravården upp, och fåren höra hans röst; och sin egen får kallar han vid namn, och leder dem ut.
Anih te imtawt loh thohka a ong pah tih tu loh a ol te a yaak. Amah kah tu te khaw a ming neh a khue tih a mawt.
4 Och när han hafver släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter; ty de känna hans röst.
Amah kah te boeih a hlah vaengah a hmaiah cet tih tu rhoek loh a ol te a hmat uh dongah anih te a vai uh.
5 Men den främmande följa de icke, utan fly ifrå honom; ty de känna icke deras röst, som främmande äro.
Tedae hlanglang tah vai uh loengloeng pawt vetih hlanglang kah ol te a hmat uh pawt dongah anih taeng lamloh rhaelrham uh ni,” a ti nah.
6 Denna liknelsen sade Jesus till dem; men de förstodo icke hvad det var, som han sade dem.
Hekah thuidoeknah he amih taengah Jesuh loh a thui dae amih taengah a thui te metla a om khaw tekah rhoek loh ming uh pawh.
7 Åter sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Jag är dörren för fåren.
Te donagah Jesuh loh, “Nangmih taengah rhep rhep kan thui, Kai tah tu thohka la ka om.
8 Alle de som för mig komne äro, de äro tjufvar och röfvare; men fåren hörde dem intet.
Kai hmaikah aka pawk boeih tah hlanghuen neh dingca rhoek ni. Tedae tu loh amih ol te a hnatun moenih.
9 Jag är dörren; hvilken som ingår igenom mig, han skall blifva salig; och skall ingå och utgå, och finna bet.
Kai tah thohka la ka om, u khaw kai lamloh a kun atah daem vetih a voei a bal ah rhamtlim a hmuh ni.
10 Tjufven kommer icke, utan till att stjäla, slagta och förgöra; jag är kommen, på det de skola hafva lif, och öfvernog hafva.
Hlanghuen tah huen ham, ngawn ham neh poci sak ham pawt atah ha pawk moenih. Kai tah hingnah a khueh uh phoeiah a puehsoi dang sak ham ka pawk.
11 Jag är den gode herden; den gode herden låter sitt lif för fåren.
Kai tah tudawn then la ka om. Tudawn then loh a hinglu te tu rhoek ham a hmoel.
12 Men den som lejder är, och icke är herden, hvilkom fåren icke tillhöra, ser ulfven komma, och öfvergifver fåren, och flyr; och ulfven bortrycker och förskingrar fåren.
Kutloh tah tudawn lam khaw om pawh. A tu khaw amah kah om pawh. Uithang ha pawk te a hmuh vaengah tu a hno tih a rhaelrham tak dongah uithang loh a poelyoe tih a thaek.
13 Men den lejde flyr; ty han är lejd, och värdar intet om fåren.
Kutloh la a om dongah tu ham anih a ngaihuet pawh.
14 Jag är den gode herden, och känner min får, och min känna mig;
Kai tah tudawn then la ka om dongah kamah kah rhoek te ka ming tih kamah kah rhoek loh kai m'ming uh.
15 Såsom Fadren känner mig; och jag känner Fadren; och jag låter mitt lif för fåren.
Pa loh kai m'ming tih kai loh pa te ka ming vanbangla ka hinglu te khaw tu rhoek ham ka hmoel.
16 Jag hafver ock annor får, som icke äro af detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst; och det skall varda ett fårahus och en herde.
Tedae hekah vongup ah aka om mueh tu a tloe rhoek te ka khueh pueng. Amih khaw ka khue ham a kuek. Te vaengah kai ol te a yaak uh vetih tuping pakhat, tudawn pakhat la om uh ni.
17 Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen.
Kai loh ka hinglu te koep dang ham ka voeih dongah pa loh kai n'lungnah.
18 Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafver magt att låta det, och jag hafver magt taga det igen. Detta budet fick jag af minom Fader.
Kai lamkah hingnah te a rhawt uh thai moenih. Tedae te te kai kamah lamkah ni ka voeih. Te te voeih ham saithainah ka khueh tih koep lat ham khaw saithainah ka khueh. Hekah olpaek he a pa taeng lamkah ka dang,” koep a ti nah.
19 Då vardt åter en tvedrägt ibland Judarna, för detta talets skull.
Hekah olka kongah Judah rhoek khuiah paekboenah koep om.
20 Månge af dem sade: Han hafver djefvulen, och är ursinnig; hvi hören I honom?
Te dongah amih khuikah a kumngai loh, “Rhaithae a kaem tih ang coeng, balae tih anih ol na hnatun uh?” a ti uh.
21 Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefvulen hafver; icke kan djefvulen öppna de blindas ögon.
A tloe rhoek loh, “He tah rhaithae aka kaem kah olka la om mahpawh. Rhaithae loh mikdael kah mik tueng sak thai pawt maco?” a ti uh.
22 Så vardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det var vinter.
Te vaengah sikca la om tih Jerusalem ah imciim khotue te om.
23 Och Jesus gick i templena, i Salomos förhus.
Te vaengah Jesuh tah Bawkim kah Solomon impup ah pongpa.
24 Då kringhvärfde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus.
Te vaengah Judah rhoek loh amah te a vael uh tih, “Mevaeng duela kaimih kah hinglu te na ngaihlih sak eh? Khrih la na om atah kaimih taengah sayalh la thui lah,” a ti nauh.
25 Jesus svarade dem: Jag hafver sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig.
Jesuh loh amih te, “Nangmih taengah ka thui dae na tangnah uh pawh. A pa ming neh ka bibi saii long te kai kawng a phong.
26 Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder.
Tedae kai kah tu khuiah na om uh pawt dongah na tangnah uh pawh.
27 Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig;
Ka tu rhoek tah ka ol te a yaak uh tih kai long khaw amih te ka ming dongah kai m'vai uh.
29 Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand.
A pa loh kai m'paek coeng te tah tanglue la boeih om tih pa kut lamkah te a poelyoe thai moenih.
30 Jag och Fadren ärom ett.
Kai neh pa tah pakhat ni,” a ti nah.
31 Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom.
Judah rhoek loh amah te dae ham lungto koep a muk uh.
32 Jesus svarade dem: Jag hafver många goda gerningar bevist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig?
Jesuh loh amih te, “Pa lamkah khoboe then te nangmih muep kan tueng coeng. Te khuiah mebang khoboe nen nim kai nan dae uh eh,” a ti nah.
33 Judarna svarade honom, och sade: För god gernings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud.
Judah rhoek loh amah te, “Khoboe then dongah pawt tih soehsalnah neh nang hlang la aka om loh Pathen la namah te na sa uh dongah nang te kan dae uh,” a ti nauh.
34 Jesus svarade dem: Är icke skrifvet i edor lag: Jag sade, I ären gudar?
Amih te Jesuh loh, “Nangmih taengah ka thui dae na tangnah uh pawh. A pa ming neh ka bibi saii long te kai kawng a phong.
35 Hafver han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet;
Pathen kah olka aka dang te Pathen rhoek la a khue atah cacim te a phae thai moenih.
36 Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafver, och sändt i verldena: Du häder Gud; derföre, att jag säger: Jag är Guds Son?
Pa loh a cil tih diklai la a tueih loh, ' Kai Pathen capa ni,' ka ti dongah a salpham tila na thui uh a?
37 Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet.
A pa kah bibi te ka saii pawt atah kai n'tangnah uh boeh.
38 Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke viljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom.
Tedae ka saii atah kai nan tangnah uh pawt cakhaw kai ah a pa om tih kai khaw a pa dongah ka om tila na ming uh tih phat om ham bibi te tangnah uh,” a,” a ti nah.
39 Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer.
Te dongah amah te tuuk ham koep a mae uh dae amih kut lamkah loh vik cet.
40 Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der.
Te phoeiah Jordan rhalvangan la koep cet tih pahoi naeh. Te hmuen ah te Johan om lamhma tih a nuem.
41 Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafver, är sant.
Te vaengah a taengla muep a paan uh tih, “Johan loh miknoek saii ngawn pawt dae Johan loh anih kawng a thui boeih te thuem,” a ti uh.
42 Och trodde månge der på honom,
Te dongah tekah rhoek loh amah te muep a tangnah uh.
