Job 9
1 Job svarade och sade:
Eyüp şöyle yanıtladı:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
“Biliyorum, gerçekten öyledir, Ama Tanrı'nın önünde insan nasıl haklı çıkabilir?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Biri O'nunla tartışmak istese, Binde bir bile O'na yanıt veremez.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
O'nun bilgisi derin, gücü eşsizdir, Kim O'na direndi de ayakta kaldı?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
O dağları yerinden oynatır da, Dağlar farkına varmaz, Öfkeyle altüst eder onları.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Dünyayı yerinden oynatır, Direklerini titretir.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Güneşe buyruk verir, doğmaz güneş, Yıldızları mühürler.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
O'dur tek başına gökleri geren, Denizin dalgaları üzerinde yürüyen.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Büyük Ayı'yı, Oryon'u, Ülker'i, Güney takımyıldızlarını yaratan O'dur.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Anlayamadığımız büyük işler, Sayısız şaşılası işler yapan O'dur.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
İşte, yanımdan geçer, O'nu göremem, Geçip gider, farkına bile varmam.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Evet, O avını kaparsa, kim O'nu durdurabilir? Kim O'na, ‘Ne yapıyorsun’ diyebilir?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Tanrı öfkesini dizginlemez, Rahav'ın yardımcıları bile O'nun ayağına kapanır.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
“Nerde kaldı ki, ben O'na yanıt vereyim, O'nunla tartışmak için söz bulayım?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Haklı olsam da O'na yanıt veremez, Merhamet etmesi için yargıcıma yalvarırdım ancak.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
O'nu çağırsam, O da bana yanıt verseydi, Yine de inanmazdım sesime kulak verdiğine.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
O beni kasırgayla eziyor, Nedensiz yaralarımı çoğaltıyor.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Soluk almama izin vermiyor, Ancak beni acıya doyuruyor.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Sorun güç sorunuysa, O güçlüdür! Adalet sorunuysa, kim O'nu mahkemeye çağırabilir?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Suçsuz olsam ağzım beni suçlar, Kusursuz olsam beni suçlu çıkarır.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
“Kusursuz olsam da kendime aldırdığım yok, Yaşamımı hor görüyorum.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Hepsi bir, bu yüzden diyorum ki, ‘O suçluyu da suçsuzu da yok ediyor.’
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Kırbaç ansızın ölüm saçınca, O suçsuzların sıkıntısıyla eğlenir.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Dünya kötülerin eline verilmiş, Yargıçların gözünü kapayan O'dur. O değilse, kimdir?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
“Günlerim koşucudan çabuk, İyilik görmeden geçmekte.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Kamış sandal gibi kayıp gidiyor, Avının üstüne süzülen kartal gibi.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
‘Acılarımı unutayım, Üzgün çehremi değiştirip gülümseyeyim’ desem,
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Bütün dertlerimden yılarım, Çünkü beni suçsuz saymayacağını biliyorum.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Madem suçlanacağım, Neden boş yere uğraşayım?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Sabun otuyla yıkansam, Ellerimi kül suyuyla temizlesem,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Beni yine pisliğe batırırsın, Giysilerim bile benden tiksinir.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
O benim gibi bir insan değil ki, O'na yanıt vereyim, Birlikte mahkemeye gideyim.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Keşke aramızda bir hakem olsa da, Elini ikimizin üstüne koysa!
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Tanrı sopasını üzerimden kaldırsın, Dehşeti beni yıldırmasın.
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
O zaman konuşur, O'ndan korkmazdım, Ama bu durumda bir şey yapamam.
