Job 9
1 Job svarade och sade:
Entonces Job respondió,
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
“En verdad sé que es así, ¿pero cómo puede el hombre ser justo con Dios?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Si se complace en contender con él, no puede responderle ni una vez entre mil.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Dios es sabio de corazón y poderoso de fuerza. ¿Quién se ha endurecido contra él y ha prosperado?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Él remueve las montañas, y ellos no lo saben, cuando los derriba en su cólera.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Sacude la tierra de su lugar. Sus pilares tiemblan.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Ordena el sol y no sale, y sella las estrellas.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Sólo él extiende los cielos, y pisa las olas del mar.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Él hace la Osa, Orión y las Pléyades, y las habitaciones del sur.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Él hace grandes cosas más allá de descubrirlas; sí, cosas maravillosas sin número.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
He aquí que pasa por delante de mí y no lo veo. También pasa, pero no lo percibo.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
He aquí que él arrebata. ¿Quién puede impedirlo? ¿Quién le preguntará: “Qué estás haciendo?”?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
“Dios no retirará su ira. Los ayudantes de Rahab se inclinan bajo él.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
Cuánto menos le responderé, y elegir mis palabras para discutir con él?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Aunque fuera justo, no le respondería. Yo haría una súplica a mi juez.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Si yo hubiera llamado, y él me hubiera respondido, sin embargo, no creo que haya escuchado mi voz.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Porque me rompe con una tormenta, y multiplica mis heridas sin causa.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
No me permite recuperar el aliento, pero me llena de amargura.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Si se trata de una cuestión de fuerza, ¡he aquí que él es poderoso! Si de justicia se trata, “¿Quién — dice — me va a convocar?”.
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Aunque sea justo, mi propia boca me condenará. Aunque sea intachable, se demostrará que soy perverso.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Soy irreprochable. No me respeto a mí mismo. Desprecio mi vida.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
“Todo es lo mismo. Por eso digo que destruye a los irreprochables y a los malvados.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Si el azote mata de repente, se burlará en el juicio de los inocentes.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
La tierra es entregada a la mano de los malvados. Cubre los rostros de sus jueces. Si no es él, ¿quién es?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
“Ahora mis días son más rápidos que un corredor. Huyen. No ven nada bueno.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Han pasado como las naves rápidas, como el águila que se abalanza sobre la presa.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Si digo: ‘Olvidaré mi queja’, Voy a quitar mi cara de tristeza y a animarme”.
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Tengo miedo de todas mis penas. Sé que no me considerará inocente.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Seré condenado. ¿Por qué entonces trabajo en vano?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Si me lavo con nieve y limpiar mis manos con lejía,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
sin embargo, me hundirás en la zanja. Mi propia ropa me aborrecerá.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Porque él no es un hombre como yo, para que le responda, que debemos reunirnos en el juicio.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
No hay árbitro entre nosotros, que podría poner su mano sobre nosotros dos.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Que me quite la vara. Que su terror no me haga temer;
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
entonces hablaría y no le temería, pues no lo soy en mí mismo.
