Job 9
1 Job svarade och sade:
Ipapo Jobho akapindura akati:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
“Zvirokwazvo ndinoziva kuti ichokwadi. Asi munhu anofa angava akarurama pamberi paMwari seiko?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Kunyange dai mumwe aida kuita nharo naye, haaizogona kumupindura kamwe chete pamibvunzo chiuru.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Uchenjeri hwake hwakadzika, simba rake iguru kwazvo. Ndianiko akamudzivisa akabuda asina vanga?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Anofambisa makomo iwo asingazivi agoapidigura mukutsamwa kwake kukuru.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Anozungunusa nyika ikabva panzvimbo yayo uye anoita kuti mbiru dzayo dzidengenyeke.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Anotaura kuzuva iro ndokurega kuvhenekera; anodzivira chiedza chenyeredzi.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Iye oga anotambanudza matenga uye anofamba pamusoro pamafungu egungwa.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Ndiye Muiti weNyeredzi dzeAkutiro neOrioni, dzeChimunomwe namapoka enyeredzi dzenyasi.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Anoita minana isingagoni kunzwisisiswa, nezvishamiso zvisingagoni kuverengwa.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Paanondipfuura, handigoni kumuona; paanoenda napo handingamuoni.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Kana achibvuta, ndiani angamudzivisa? Ndiani angati kwaari, ‘Unoiteiko?’
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Mwari haadzori kutsamwa kwake; kunyange boka ravarwi raRahabhi rakawira patsoka dzake nokutya.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
“Zvino ndingakakavadzana naye seiko? Ndingawana seiko mashoko okuita nharo naye?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Kunyange ndakanga ndisina mhaka, handaigona kumupindura; ndaingokumbira hangu nyasha kuMutongi wangu.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Kunyange dai ndaimudana hangu uye akandipindura, handitendi kuti aizowana nguva yokundinzwa.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Aizondiparadza nedutu uye achizowedzera maronda angu pasina mhosva.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Haaizonditenderazve kuti nditure mafemo, asi aizondizadza namatambudziko.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Kana zviri zvesimba, iye ane simba guru! Uye kana zviri zvokururamisira, ndianiko angamudana kuti amutonge?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Kunyange dai ndisina mhosva, muromo wangu waizongondipa mhaka; dai zvangu ndakarurama, iwo waizongondipa mhaka.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
“Kunyange ndisina mhosva, handina hangu hanya nazvo; ndinozvidza upenyu hwangu pachangu.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Zvakangofanana; ndokusaka ndichiti, ‘Iye anoparadza vasina mhosva nevakaipa.’
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Kana dambudziko rikauyisa rufu nokukurumidza, achaseka kushaya tariro kwavasina mhosva.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Panowira nyika mumaoko avakaipa, vatongi vayo anovapofumadza. Kana asiri iye, zvino ndianiko?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
“Mazuva angu anokurumidza kupfuura mumhanyi; anobhururuka oenda asina kumboona mufaro.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Anopfuura sezvikepe zvenhokwe, kufanana namakondo anomhanyira nyama yawo.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Kana ndikati, ‘Ndichakanganwa kunyunyuta kwangu, ndichashandura chiso changu, ndigonyemwerera,’
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
ndinongotya kutambura kwangu, nokuti ndinoziva kuti imi hamuregi kundipa mhosva.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Sezvo ndatopiwa hangu mhosva, ko, ndichagotamburirei pasina?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Kunyange dai ndikazvishambidza nesipo uye ndikashamba maoko angu nesoda,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
imi muchandinyudza mugomba rematope zvokuti kunyange nenguo dzangu dzichandisema.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
“Iye haasi munhu akafanana neni kuti ndimupindure, kuti zvimwe iye neni tisangane mudare redzimhosva.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Dai chete paingova nomumwe angamira pakati pedu, kuti aise ruoko rwake patiri tose,
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
mumwe zvake angabvise shamhu yaMwari kwandiri, kuti kutyisa kwake kurege kundivhundutsazve.
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Ipapo ndichataura ndisingamutyi, asi sezvazvakaita kwandiri iye zvino, handingakwanisi.
