Job 9
1 Job svarade och sade:
A Jov odgovori i reèe:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Zaista, znam da je tako; jer kako bi mogao èovjek biti prav pred Bogom?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Ako bi se htio preti s njim, ne bi mu mogao odgovoriti od tisuæe na jednu.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Mudar je srcem i jak snagom; ko se je opro njemu i bio sreæan?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
On premješta gore, da niko i ne opazi; prevraæa ih u gnjevu svom;
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
On kreæe zemlju s mjesta njezina da joj se stupovi drmaju;
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
On kad zaprijeti suncu, ne izlazi; on zapeèaæava zvijezde;
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
On razapinje nebo sam, i gazi po valima morskim;
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
On je naèinio zvijezde kola i štape i vlašiæe i druge jugu u dnu;
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
On èini stvari velike i neispitljive i divne, kojima nema broja.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Gle, ide mimo mene, a ja ne vidim; proðe, a ja ga ne opazim.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Gle, kad uhvati, ko æe ga nagnati da vrati? ko æe mu kazati: šta radiš?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Bog ne usteže gnjeva svojega, padaju poda nj oholi pomoænici.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
A kako bih mu ja odgovarao i birao rijeèi protiv njega?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Da sam i prav, neæu mu se odgovoriti, valja da se molim sudiji svojemu.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Da ga zovem i da mi se odzove, još ne mogu vjerovati da je èuo glas moj.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Jer me je vihorom satro i zadao mi mnogo rana ni za što.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Ne da mi da odahnem, nego me siti grèinama.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Ako je na silu, gle, on je najsilniji; ako na sud, ko æe mi svjedoèiti?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Da se pravdam, moja æe me usta osuditi; da sam dobar, pokazaæe da sam nevaljao.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Ako sam dobar, neæu znati za to; omrzao mi je život moj.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Svejedno je; zato rekoh: i dobroga i bezbožnoga on potire.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Kad bi još ubio biè najedanput! ali se smije iskušavanju pravijeh.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Zemlja se daje u ruke bezbožniku; lice sudija njezinijeh zaklanja; ako ne on, da ko?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Ali dani moji biše brži od glasnika; pobjegoše, ne vidješe dobra.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Proðoše kao brze laðe, kao orao kad leti na hranu.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Ako reèem: zaboraviæu tužnjavu svoju, ostaviæu gnjev svoj i okrijepiæu se;
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Strah me je od svijeh muka mojih, znam da me neæeš opravdati.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Biæu kriv; zašto bih se muèio uzalud?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Da se izmijem vodom šnježanicom, i da oèistim sapunom ruke svoje,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Tada æeš me zamoèiti u jamu da se gade na me moje haljine.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Jer nije èovjek kao ja da mu odgovaram, da idem s njim na sud;
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Niti ima meðu nama kmeta da bi stavio ruku svoju meðu nas dvojicu.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Neka odmakne od mene prut svoj, i strah njegov neka me ne straši;
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Tada æu govoriti, i neæu ga se bojati; jer ovako ne znam za sebe.
