Job 9
1 Job svarade och sade:
Então Job respondeu, e disse:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Na verdade sei que assim é; porque como se justificaria o homem para com Deus?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Se quizer contender com ele, nem a uma de mil coisas lhe poderá responder.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Ele é sábio de coração, e forte de forças: quem se endureceu contra ele, e teve paz?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Ele é o que transporta as montanhas, sem que o sintam, e o que as transtorna no seu furor.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
O que remove a terra do seu lugar, e as suas colunas estremecem.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
O que fala ao sol, e não sai, e sela as estrelas.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
O que só estende os céus, e anda sobre os altos do mar.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
O que faz a Ursa, o Orion, e o Setestrello, e as recâmaras do sul.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
O que faz coisas grandes, que se não podem esquadrinhar: e maravilhas tais que se não podem contar.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Eis que passa por diante de mim, e não o vejo: e torna a passar perante mim, e não o sinto.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Eis que arrebata; quem lho fará restituir? quem lhe dirá: Que é o que fazes?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Deus não revogará a sua ira: debaixo dele se encurvam os auxiliadores soberbos.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
Quanto menos lhe responderia eu! ou escolheria diante dele as minhas palavras!
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
A quem, ainda que eu fosse justo, lhe não responderia: antes ao meu Juiz pediria misericórdia.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Ainda que chamasse, e ele me respondesse, nem por isso creria que desse ouvidos à minha voz.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Porque me quebranta com uma tempestade, e multiplica as minhas chagas sem causa.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Nem me concede o respirar, antes me farta de amarguras.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Quanto às forças, eis que ele é o forte: e, quanto ao juízo, quem me citará com ele?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Se eu me justificar, a minha boca me condenará: se for reto, então me declarará por perverso.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Se for reto, não estimo a minha alma: deprezo a minha vida.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
A coisa é esta; por isso eu digo que ele consome ao reto e ao ímpio.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Matando o açoite de repente, então se ri da prova dos inocentes.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
A terra se entrega na mão do ímpio; ele cobre o rosto dos juízes: se não é ele, quem é logo?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
E os meus dias são mais velozes do que um correio: fugiram, e nunca viram o bem.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Passam como navios veleiros: como águia que se lança à comida.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Se eu disser: Me esquecerei da minha queixa, e mudarei o meu rosto, e tomarei alento;
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Receio todas as minhas dores, porque bem sei que me não terás por inocente.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
E, sendo eu ímpio, por que trabalharei em vão?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Ainda que me lave com água de neve, e purifique as minhas mãos com sabão,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Ainda me submergirás no fosso, e os meus próprios vestidos me abominarão.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Porque ele não é homem, como eu, a quem eu responda, vindo juntamente a juízo.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Não há entre nós árbitro que ponha a mão sobre nós ambos.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Tire ele a sua vara de cima de mim, e não me amedronte o seu terror.
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Então falarei, e não o temerei; porque assim não estou comigo.
