Job 9

1 Job svarade och sade:

2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.