Job 9
1 Job svarade och sade:
Ījabs atbildēja un sacīja:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Patiesi, es zinu, ka tas tā ir: jo kā cilvēks varētu taisns būt tā stiprā Dieva priekšā?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Ja viņš grib ar To tiesāties, tad tas Viņam uz tūkstošiem ne vārda nevar atbildēt.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Viņš ir gudrs no sirds un stiprs no spēka; kas pret Viņu var tiepties un pastāvēt?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Viņš pārceļ kalnus, un tie nemana, ka Viņš tos apgāž Savā dusmībā.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Viņš kustina zemi no viņas vietas, ka viņas pamati trīc.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Viņš pavēl saulei, tad tā neuzlec, Viņš aizspiež zieģeli priekš zvaigznēm.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Viņš viens izplata debesis un staigā pa jūras augstumiem.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Viņš radījis tos vāģus(Lāci), Orijonu un Sietiņu un tās zvaigznes pret dienasvidu.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Viņš dara lielas lietas, ko nevar izprast, un brīnumus, ko nevar izskaitīt.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Redzi, Viņš man iet secen, ka To neredzu, Viņš staigā garām, ka To nesamanu.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Redzi, kad Viņš aizgrābj, kas Viņu kavēs, kas uz Viņu sacīs: ko Tu dari?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Dievs neaptur Savas dusmas, apakš Viņa tā varenā palīgi lokās.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
Kā tad nu es Viņam varētu atbildēt un atrast vārdus pret Viņu?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Jo, kad es arī taisns būtu, taču es nevaru atbildēt, bet man būtu savs soģis jāpielūdz.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Jebšu es sauktu, un Viņš man atbildētu, taču es nevarētu ticēt, ka Viņš klausīšot manu balsi.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Jo Viņš sagrābtu mani tā kā ar vētru un vairotu manas nepelnītas vainas.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Viņš manam garam neļautu atspirgties, bet mani pieēdinātu ar rūgtumiem.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Ja spēka vajag, redzi, Viņš ir varens, un ja tiesā jānāk, kas Viņu sauks priekšā?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Ja es būtu taisns, tad mana mute mani pazudinātu, ja es būtu skaidrs, taču Viņš man pierādītu vainu.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Es esmu nenoziedzīgs, es savu dvēseli nežēloju, man riebj dzīvot.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Viena alga! tādēļ es saku: Viņš izdeldē nenoziedzīgu un bezdievīgu.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Kad Viņa rīkste piepeši nonāvē, tad Viņš smejas par nenoziedzīgo izsamišanos.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Zeme top dota bezdievīgā rokā, Viņš apklāj viņas tiesnešu vaigus. Ja tas tā nav, kas tad to dara?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Manas dienas jo ātras bijušas nekā skrējējs, tās ir aiztecējušas un labuma nav redzējušas.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Tās aizgājušas kā vieglas laivas, kā ērglis, kas šaujas uz barību.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Kad es domāju: es gribu aizmirst savas vaimanas un pamest savu skumību un atspirgties,
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Tad es iztrūkstos par visām savām sāpēm; es zinu, ka Tu mani neturi par nenoziedzīgu,
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Ja man būs vainīgam būt, - kāpēc tad man velti nodarboties?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Jebšu es mazgātos sniegā un šķīstītu savas rokas sārmā,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Taču Tu mani iemērktu bedrē, tā ka manas drēbes no manis kaunētos.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Jo Viņš nav tāds vīrs kā es, kam es varētu atbildēt, ka mēs kopā varētu iet priekš tiesas.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Nav mūsu starpā izšķīrēja, kas savu roku varētu likt uz mums abiem.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Kad Viņš atņemtu Savu rīksti no manis un Viņa biedēklis mani neiztrūcinātu, -
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Tad es runātu un no Viņa nebītos; jo tā tas ar mani vis nav.
