Job 9
1 Job svarade och sade:
| וַיַּעַן אִיּוֹב וַיֹּאמַֽר׃ |
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
| אׇמְנָם יָדַעְתִּי כִי־כֵן וּמַה־יִּצְדַּק אֱנוֹשׁ עִם־אֵֽל׃ |
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
| אִם־יַחְפֹּץ לָרִיב עִמּוֹ לֹֽא־יַעֲנֶנּוּ אַחַת מִנִּי־אָֽלֶף׃ |
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
| חֲכַם לֵבָב וְאַמִּיץ כֹּחַ מִֽי־הִקְשָׁה אֵלָיו וַיִּשְׁלָֽם׃ |
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
| הַמַּעְתִּיק הָרִים וְלֹא יָדָעוּ אֲשֶׁר הֲפָכָם בְּאַפּֽוֹ׃ |
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
| הַמַּרְגִּיז אֶרֶץ מִמְּקוֹמָהּ וְעַמּוּדֶיהָ יִתְפַּלָּצֽוּן׃ |
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
| הָאֹמֵר לַחֶרֶס וְלֹא יִזְרָח וּבְעַד כּוֹכָבִים יַחְתֹּֽם׃ |
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
| נֹטֶה שָׁמַיִם לְבַדּוֹ וְדוֹרֵךְ עַל־בָּמֳתֵי יָֽם׃ |
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
| עֹֽשֶׂה־עָשׁ כְּסִיל וְכִימָה וְחַדְרֵי תֵמָֽן׃ |
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
| עֹשֶׂה גְדֹלוֹת עַד־אֵין חֵקֶר וְנִפְלָאוֹת עַד־אֵין מִסְפָּֽר׃ |
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
| הֵן יַעֲבֹר עָלַי וְלֹא אֶרְאֶה וְיַחֲלֹף וְֽלֹא־אָבִין לֽוֹ׃ |
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
| הֵן יַחְתֹּף מִי יְשִׁיבֶנּוּ מִי־יֹאמַר אֵלָיו מַֽה־תַּעֲשֶֽׂה׃ |
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
| אֱלוֹהַּ לֹא־יָשִׁיב אַפּוֹ תַּחְתָּו שָׁחֲחוּ עֹזְרֵי רָֽהַב׃ |
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
| אַף כִּֽי־אָנֹכִי אֶעֱנֶנּוּ אֶבְחֲרָה דְבָרַי עִמּֽוֹ׃ |
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
| אֲשֶׁר אִם־צָדַקְתִּי לֹא אֶעֱנֶה לִמְשֹׁפְטִי אֶתְחַנָּֽן׃ |
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
| אִם־קָרָאתִי וַֽיַּעֲנֵנִי לֹֽא־אַאֲמִין כִּֽי־יַאֲזִין קוֹלִֽי׃ |
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
| אֲשֶׁר־בִּשְׂעָרָה יְשׁוּפֵנִי וְהִרְבָּה פְצָעַי חִנָּֽם׃ |
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
| לֹֽא־יִתְּנֵנִי הָשֵׁב רוּחִי כִּי יַשְׂבִּעַנִי מַמְּרֹרִֽים׃ |
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
| אִם־לְכֹחַ אַמִּיץ הִנֵּה וְאִם־לְמִשְׁפָּט מִי יוֹעִידֵֽנִי׃ |
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
| אִם־אֶצְדָּק פִּי יַרְשִׁיעֵנִי תׇּֽם־אָנִי וַֽיַּעְקְשֵֽׁנִי׃ |
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
| תׇּֽם־אָנִי לֹֽא־אֵדַע נַפְשִׁי אֶמְאַס חַיָּֽי׃ |
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
| אַחַת הִיא עַל־כֵּן אָמַרְתִּי תָּם וְרָשָׁע הוּא מְכַלֶּֽה׃ |
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
| אִם־שׁוֹט יָמִית פִּתְאֹם לְמַסַּת נְקִיִּם יִלְעָֽג׃ |
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
| אֶרֶץ ׀ נִתְּנָה בְֽיַד־רָשָׁע פְּנֵֽי־שֹׁפְטֶיהָ יְכַסֶּה אִם־לֹא אֵפוֹא מִי־הֽוּא׃ |
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
| וְיָמַי קַלּוּ מִנִּי־רָץ בָּרְחוּ לֹא־רָאוּ טוֹבָֽה׃ |
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
| חָלְפוּ עִם־אֳנִיּוֹת אֵבֶה כְּנֶשֶׁר יָטוּשׂ עֲלֵי־אֹֽכֶל׃ |
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
| אִם־אׇמְרִי אֶשְׁכְּחָה שִׂיחִי אֶעֶזְבָה פָנַי וְאַבְלִֽיגָה׃ |
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
| יָגֹרְתִּי כׇל־עַצְּבֹתָי יָדַעְתִּי כִּי־לֹא תְנַקֵּֽנִי׃ |
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
| אָנֹכִי אֶרְשָׁע לָמָּה־זֶּה הֶבֶל אִיגָֽע׃ |
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
| אִם־הִתְרָחַצְתִּי (במו) [בְמֵי־]שָׁלֶג וַהֲזִכּוֹתִי בְּבֹר כַּפָּֽי׃ |
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
| אָז בַּשַּׁחַת תִּטְבְּלֵנִי וְתִעֲבוּנִי שַׂלְמוֹתָֽי׃ |
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
| כִּֽי־לֹא־אִישׁ כָּמוֹנִי אֶעֱנֶנּוּ נָבוֹא יַחְדָּו בַּמִּשְׁפָּֽט׃ |
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
| לֹא יֵשׁ־בֵּינֵינוּ מוֹכִיחַ יָשֵׁת יָדוֹ עַל־שְׁנֵֽינוּ׃ |
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
| יָסֵר מֵעָלַי שִׁבְ ט וֹ וְאֵמָתוֹ אַֽל־תְּבַעֲתַֽנִּי׃ |
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
| אֲֽדַבְּרָה וְלֹא אִירָאֶנּוּ כִּי לֹא־כֵן אָנֹכִי עִמָּדִֽי׃ |
