Job 9
1 Job svarade och sade:
Job prit la parole et dit:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Je sais bien qu’il en est ainsi; Comment l’homme serait-il juste devant Dieu?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
S’il voulait contester avec lui, Sur mille choses il ne pourrait répondre à une seule.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
A lui la sagesse et la toute-puissance: Qui lui résisterait impunément?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Il transporte soudain les montagnes, Il les renverse dans sa colère.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Il secoue la terre sur sa base, Et ses colonnes sont ébranlées.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Il commande au soleil, et le soleil ne paraît pas; Il met un sceau sur les étoiles.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Seul, il étend les cieux, Il marche sur les hauteurs de la mer.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Il a créé la Grande Ourse, l’Orion et les Pléiades, Et les étoiles des régions australes.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Il fait des choses grandes et insondables, Des merveilles sans nombre.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Voici, il passe près de moi, et je ne le vois pas, Il s’en va, et je ne l’aperçois pas.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
S’il enlève, qui s’y opposera? Qui lui dira: Que fais-tu?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Dieu ne retire point sa colère; Sous lui s’inclinent les appuis de l’orgueil.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
Et moi, comment lui répondre? Quelles paroles choisir?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Quand je serais juste, je ne répondrais pas; Je ne puis qu’implorer mon juge.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Et quand il m’exaucerait, si je l’invoque, Je ne croirais pas qu’il eût écouté ma voix,
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Lui qui m’assaille comme par une tempête, Qui multiplie sans raison mes blessures,
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Qui ne me laisse pas respirer, Qui me rassasie d’amertume.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Recourir à la force? Il est tout-puissant. A la justice? Qui me fera comparaître?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Suis-je juste, ma bouche me condamnera; Suis-je innocent, il me déclarera coupable.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Innocent! Je le suis; mais je ne tiens pas à la vie, Je méprise mon existence.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Qu’importe après tout? Car, j’ose le dire, Il détruit l’innocent comme le coupable.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Si du moins le fléau donnait soudain la mort!… Mais il se rit des épreuves de l’innocent.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
La terre est livrée aux mains de l’impie; Il voile la face des juges. Si ce n’est pas lui, qui est-ce donc?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Mes jours sont plus rapides qu’un courrier; Ils fuient sans avoir vu le bonheur;
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Ils passent comme les navires de jonc, Comme l’aigle qui fond sur sa proie.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Si je dis: Je veux oublier mes souffrances, Laisser ma tristesse, reprendre courage,
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Je suis effrayé de toutes mes douleurs. Je sais que tu ne me tiendras pas pour innocent.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Je serai jugé coupable; Pourquoi me fatiguer en vain?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Quand je me laverais dans la neige, Quand je purifierais mes mains avec du savon,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Tu me plongerais dans la fange, Et mes vêtements m’auraient en horreur.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Il n’est pas un homme comme moi, pour que je lui réponde, Pour que nous allions ensemble en justice.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Il n’y a pas entre nous d’arbitre, Qui pose sa main sur nous deux.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Qu’il retire sa verge de dessus moi, Que ses terreurs ne me troublent plus;
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Alors je parlerai et je ne le craindrai pas. Autrement, je ne suis point à moi-même.
