Job 9
1 Job svarade och sade:
And Job answereth and saith: —
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Truly I have known that [it is] so, And what — is man righteous with God?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
If he delight to strive with Him — He doth not answer him one of a thousand.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Wise in heart and strong in power — Who hath hardened toward Him and is at peace?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Who is removing mountains, And they have not known, Who hath overturned them in His anger.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Who is shaking earth from its place, And its pillars move themselves.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Who is speaking to the sun, and it riseth not, And the stars He sealeth up.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Stretching out the heavens by Himself, And treading on the heights of the sea,
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Making Osh, Kesil, and Kimah, And the inner chambers of the south.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Doing great things till there is no searching, And wonderful, till there is no numbering.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Lo, He goeth over by me, and I see not, And He passeth on, and I attend not to it.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Lo, He snatches away, who bringeth it back? Who saith unto Him, 'What dost Thou?'
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
God doth not turn back His anger, Under Him bowed have proud helpers.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
How much less do I — I answer Him? Choose out my words with Him?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Whom, though I were righteous, I answer not, For my judgment I make supplication.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Though I had called and He answereth me, I do not believe that He giveth ear [to] my voice.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Because with a tempest He bruiseth me, And hath multiplied my wounds for nought.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
He permitteth me not to refresh my spirit, But filleth me with bitter things.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
If of power, lo, the Strong One; And if of judgment — who doth convene me?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
If I be righteous, Mine mouth doth declare me wicked, Perfect I am! — it declareth me perverse.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Perfect I am! — I know not my soul, I despise my life.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
It is the same thing, therefore I said, 'The perfect and the wicked He is consuming.'
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
If a scourge doth put to death suddenly, At the trial of the innocent He laugheth.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Earth hath been given Into the hand of the wicked one. The face of its judges he covereth, If not — where, who [is] he?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
My days have been swifter than a runner, They have fled, they have not seen good,
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
They have passed on with ships of reed, As an eagle darteth on food.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Though I say, 'I forget my talking, I forsake my corner, and I brighten up!'
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
I have been afraid of all my griefs, I have known that Thou dost not acquit me.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
I — I am become wicked; why [is] this? [In] vain I labour.
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
If I have washed myself with snow-water, And purified with soap my hands,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Then in corruption Thou dost dip me, And my garments have abominated me.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
But if a man like myself — I answer him, We come together into judgment.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
If there were between us an umpire, He doth place his hand on us both.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
He doth turn aside from off me his rod, And His terror doth not make me afraid,
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
I speak, and do not fear Him, But I am not right with myself.
