Job 9
1 Job svarade och sade:
Then Job answered and said:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Of a truth, I know that it is so: For how can man be just before God?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
If he choose to contend with him, He cannot answer him to one charge of a thousand.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
He is excellent in wisdom, mighty in strength: Who hath hardened himself against him, and prospered?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
He removeth the mountains, and they know it not; He overturneth them in his anger.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
He shaketh the earth out of her place, And the pillars thereof tremble.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
He commandeth the sun, and it riseth not, And he sealeth up the stars.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
He alone spreadeth out the heavens, And walketh upon the high waves of the sea.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
He made the Bear, Orion, and the Pleiades, And the secret chambers of the South.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
He doeth great things past finding out, Yea, wonderful things without number.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Lo! he goeth by me, but I see him not; He passeth along, but I do not perceive him.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Lo! he seizeth, and who can hinder him? Who will say to him, What doest thou?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
God will not turn away his anger; The proud helpers are brought low before him.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
How much less shall I answer him, And choose out words to contend with him?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Though I were innocent, I would not answer him; I would cast myself on the mercy of my judge.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Should I call, and he make answer to me, I could not believe that he listened to my voice, —
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
He who falleth upon me with a tempest, And multiplieth my wounds without cause!
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Who will not suffer me to take my breath, But filleth me with bitterness!
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
If I look to strength, “Lo! here am I!” [[saith he, ]] If to justice, “Who shall summon me to trial?”
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Though I were upright, yet must my own mouth condemn me; Though I were innocent, He would prove me perverse.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Though I were innocent, I would not care for myself; I would despise my life.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
It is all one; therefore I will affirm, He destroyeth the righteous and the wicked alike.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
When the scourge bringeth sudden destruction, He laugheth at the sufferings of the innocent.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
The earth is given into the hands of the wicked; He covereth the face of the judges thereof; If it be not He, who is it?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
My days have been swifter than a courier; They have fled away; they have seen no good.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
They have gone by like the reed-skiffs; Like the eagle, darting upon his prey.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
If I say, I will forget my lamentation, I will change my countenance, and take courage,
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Still am I in dread of the multitude of my sorrows; For I know that thou wilt not hold me innocent.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
I shall be found guilty; Why then should I labor in vain?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
If I wash myself in snow, And cleanse my hands with lye,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Still wilt thou plunge me into the pit, So that my own clothes will abhor me.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
For He is not a man, as I am, that I may contend with him, And that we may go together into judgment;
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
There is no umpire between us, Who may lay his hand upon us both.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Let him take from me his rod, And not dismay me with his terrors,
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Then I will speak, and not be afraid of him: For I am not so at heart.
