Job 9
1 Job svarade och sade:
And Job answered, and said:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Indeed I know it is so, and that man cannot be justified compared with God.
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
If he will contend with him, he cannot answer him one for a thousand.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
He is wise in heart, and mighty in strength: who hath resisted him, and hath had peace?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Who hath removed mountains, and they whom he overthrew in his wrath, knew it not.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Who shaketh the earth out of her place, and the pillars thereof tremble.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Who commandeth tile sun and it riseth not: and shutteth up the stars as it were under a seal:
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Who alone spreadeth out the heavens, and walketh upon the waves of the sea.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Who maketh Arcturus, and Orion, and Hyades, and the inner parts of the south.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Who doth things great and incomprehensible, and wonderful, of which there is no number.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
If he come to me, I shall not see him: if he depart I shall not understand.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
If he examine on a sudden, who shall answer him? or who can say: Why dost thou so?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
God, whose wrath no mall can resist, and under whom they stoop that bear up the world.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
What am I then, that I should answer him, and have words with him?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
I, who although I should have any just thing, would not answer, but would make supplication to my judge.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
And if he should hear me when I call, I should not believe that he had heard my voice.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
For he shall crush me in a whirlwind, and multiply my wounds even without cause.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
He alloweth not my spirit to rest, and he filleth me with bitterness.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
If strength be demanded, he is most strong: if equity of judgment, no man dare bear witness for me.
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
If I would justify myself, my own mouth shall condemn me: if I would shew myself innocent, he shall prove me wicked.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Although I should be simple, even this my soul shall be ignorant of, and I shall be weary of my life.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
One thing there is that I have spoken, both the innocent and the wicked he consumeth.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
If he scourge, let him kill at once, and not laugh at the pains of the innocent.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
The earth is given into the hand of the wicked, he covereth the face of the judges thereof: and if it be not he, who is it then?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
My days have been swifter than a post: they have fled away and have not seen good.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
They have passed by as ships carrying fruits, as an eagle flying to the prey.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
If I say: I will not speak so: I change my face, and am tormented with sorrow.
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
I feared all my works, knowing that thou didst not spare the offender.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
But if so also I am wicked, why have I laboured in vain?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
If I be washed as it were with snow waters, and my hands shall shine ever so clean:
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Yet thou shalt plunge me in filth, and my garments shall abhor me,
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
For I shall not answer a man that is like myself: nor one that may be heard with me equally in judgment.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
There is none that may be able to reprove both, and to put his hand between both.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Let him take his rod away from me, and let not his fear terrify me.
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
I will speak, and will not fear him: for I cannot answer while I am in fear.
