Job 9

1 Job svarade och sade:

Then Job answered and said,

2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

I know of a truth that it is so: for how shall a mortal man be just before the Lord?

3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

For if he would enter into judgement with him, [God] would not listen to him, so that he should answer to one of his charges of a thousand.

4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

For he is wise in mind, and mighty, and great: who has hardened himself against him and endured?

5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

Who wears out the mountains, and [men] know it not: who overturns them in anger.

6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

Who shakes the [earth] under heaven from its foundations, and its pillars totter.

7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

Who commands the sun, and it rises not; and he seals up the stars.

8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

Who alone has stretched out the heavens, and walks on the sea as on firm ground.

9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

Who makes Pleias, and Hesperus, and Arcturus, and the chambers of the south.

10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

Who does great and unsearchable things; glorious also and excellent things, innumerable.

11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

If ever he should go beyond me, I shall not see him: if he should pass by me, neither thus have I known [it].

12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

If he would take away, who shall turn him back? or who shall say to him, What have you done?

13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

For [if] he has turned away [his] anger, the whales under heaven have stooped under him.

14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

Oh then that he would listen to me, or judge my cause.

15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

For though I be righteous, he will not listen to me: I will entreat his judgement.

16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

And if I should call and he should not listen, I can’t believe that he has listened to my voice.

17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

Let him not crush me with a dark storm: but he has made by bruises many without cause.

18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

For he suffers me not to take breath, but he has filled me with bitterness.

19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

For indeed he is strong in power: who then shall resist his judgement?

20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

For though I should seem righteous, my mouth will be profane: and though I should seem blameless, I shall be proved perverse.

21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

For even if I have sinned, I know it not [in] my soul: but my life is taken away.

22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

Therefore I said, Wrath slays the great and mighty man.

23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

For the worthless die, but the righteous are laughed to scorn.

24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

For they are delivered into the hands of the unrighteous [man]: he covers the faces of the judges [of the earth]: but if it be not he, who is it?

25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

But my life is swifter than a post: [my days] have fled away, and they knew it not.

26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

Or again, is there a trace of [their] path [left] by ships? or is there one of the flying eagle as it seeks [its] prey?

27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

And if I should say, I will forget to speak, I will bow down my face and groan;

28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

I quake in all my limbs, for I know that you will not leave me alone [as] innocent.

29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

But since I am ungodly, why have I not died?

30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

For if I should wash myself with snow, and purge myself with pure hands,

31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

you had thoroughly plunged me in filth, and my garment had abhorred me.

32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

For you are not man like me, with whom I could contend, that we might come together to judgement.

33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

Would that [he] our mediator were [present], and a reprover, and one who should hear [the cause] between both.

34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

Let him remove [his] rod from me, and let not his fear terrify me:

35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.

so shall I not be afraid, but I will speak: for I am not thus conscious [of guilt].