Job 9
1 Job svarade och sade:
Odpověděv pak Job, řekl:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
I ovšem vím, žeť tak jest; nebo jak by mohl člověk spravedliv býti před Bohem silným?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
A chtěl-li by se hádati s ním, nemohl by jemu odpovědíti ani na jedno z tisíce slov.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Moudrého jest srdce a silný v moci. Kdo zatvrdiv se proti němu, pokoje užil?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
On přenáší hory, než kdo shlédne, a podvrací je v prchlivosti své.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
On pohybuje zemí z místa jejího, tak že se třesou sloupové její.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
On když zapovídá slunci, nevychází, a hvězdy zapečeťuje.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
On roztahuje nebe sám, a šlapá po vlnách mořských.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
On učinil Arktura, Oriona, Kuřátka a hvězdy skryté na poledne.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
On činí věci veliké, a to nevystižitelné a divné, jimž není počtu.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Ano jde-li mimo mne, tedy nevidím; ovšem když pomíjí, neznamenám ho.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Tolikéž jestliže co uchvátí, kdo mu to rozkáže navrátiti? Kdo dí jemu: Co činíš?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Nezdržel-li by Bůh hněvu svého, klesli by před ním spolu spuntovaní, jakkoli mocní.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
Jakž bych já tedy jemu odpovídati, a jaká slova svá proti němu vyhledati mohl?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Kterémuž, bych i spravedliv byl, nebudu odpovídati, ale před soudcím svým pokořiti se budu.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Ač bych pak i volal, a on mi se ozval, neuvěřím, aby vyslyšel hlas můj,
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Poněvadž vichřicí setřel mne, rozmnožil rány mé bez příčiny.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Aniž mi dá oddechnouti, ale sytí mne hořkostmi.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Obrátil-li bych se k moci, aj, onť jest nejsilnější; pakli k soudu, kdo mi rok složí?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Jestliže se za spravedlivého stavěti budu, ústa má potupí mne; pakli za upřímého, převráceného mne býti ukáží.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Jsem-li upřímý, nebudu věděti toho; nenáviděti budu života svého.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Jediná jest věc, pročež jsem to mluvil, že upřímého jako bezbožného on zahlazuje.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Jestliže bičem náhle usmrcuje, zkušování nevinných se posmívá;
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Země dána bývá v ruku bezbožného, tvář soudců jejich zakrývá: jestliže ne on, kdož jiný jest?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Dnové pak moji rychlejší byli nežli posel; utekli, aniž viděli dobrých věcí.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Pominuli jako prudké lodí, jako orlice letící na pastvu.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Dím-li: Zapomenu se na své naříkání, zanechám horlení svého, a posilím se:
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Lekám se všech bolestí svých, vida, že mne jich nezprostíš.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Jestli jsem bezbožný, pročež bych nadarmo pracoval?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Ano bych se i umyl vodou sněžnou, a očistil mýdlem ruce své,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
Tedy v jámě pohřížíš mne, tak že se ode mne zprzní i to roucho mé.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Nebo Bůh není člověkem jako já, jemuž bych odpovídati mohl, a abychom vešli spolu v soud.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Aniž máme prostředníka mezi sebou, kterýž by rozhodl nás oba.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
Kdyby odjal ode mne prut svůj, a strach jeho aby mne nekormoutil,
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Tehdáž bych mluvil, a nebál bych se, poněvadž není toho tak při mně.
