Job 9
1 Job svarade och sade:
Job loh koep a doo tih,
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
A tueng te ka ming tangloeng dae hlanghing he Pathen taengah metlam a tang thai eh?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Amah te oelh ham ngaih cakhaw, anih te thawngkhat ah pakhat long pataeng a doo thai moenih.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
A thinko cueih tih a thadueng khaw len rhapsat. A thuung dongah anih taengah unim aka mangkhak?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Tlang khaw haimo coeng tih a thintoek ah amih a maelh te khaw ming uh pawh.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Diklai he a hmuen lamloh tlai tih a tung khaw tuen coeng.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Khomik te a uen tih thoeng pawh, aisi khaw catui tloep a hnah.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Vaan ke amah bueng loh a cueh tih tuitunli kah hmuensang dongah a cawt.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Ning buhol neh airhitbom khaw, tuithim tlungkawt khaw a saii neh.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Khenah tloel duela hno len a saii tih tae lek pawt hil ah khobaerhambae coeng.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Kai taeng long a pah mai akhaw ka hmu pawt tih a tinghil akhaw anih te ka yakming moenih.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Paco cakhaw ulong anih a mael sak? Ulong long anih te, “Balae na saii,” a ti nah?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
Pathen tah a thintoek mael pawt tih Rahab aka bom rhoek khaw a hmui, a hmui ah ngam uh.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
Te dongah anih aisat te kai loh ka doo thai vetih a taengah ka ol ka coelh thai aya?
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
Ka tang cakhaw kai lai aka tloek taengah ka doo thai pawt tih rhennah ni ka bih.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Ka khue tih kai n'doo cakhaw ka ol a hnatun tila ka tangnah moenih.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Hlithae neh kai kai m'phop tih lunglilungla la ka tloh ping.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
Ka mueihla he mael hamla kai m'pae pawt dae olkhaa ni kai n'kum sak.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Thadueng dongah khaw len rhapsat tih laitloeknah dongah khaw unim kai aka tuentah he?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Ka ka neh ka tang akhaw ka boe hae ni, ka cuemthuek cakhaw ka kawn hae.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Ka cuemthuek dae ka hinglu khaw ka ming pawt tih ka hingnah khaw ka kohnue.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Te dongah pakhat la, “Cuemthuek neh halang khaw amah loh a khah,” a ti.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Rhuihet loh a duek sak buengrhuet kae vaengah ommongsitoe kah noemcainah te a tamdaeng.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
Diklai he halang kut ah pae tih a laitloek kah maelhmai te a khuk. Te pawt koinih amah te unim?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Ka khohnin khaw aka yong lakah bawn tih a yong dongah a then khaw hmuh uh pawh.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Sangpho canghlong bangla tinghil tih, atha bangla caak dongah cu.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
“Kai he ka kohuetnah ka hnilh pawn eh, ka maelhmai ka hlam saeh lamtah ngaidip saeh,’ ka ti akhaw,
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
Ka nganboh he boeih ka rhih tih kai nan hmil mahpawh tila ka ming.
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
Kai ka boe coeng dae balae tih a honghi nen he ka kohnue eh?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Vuelsong tui dongah ka hluk vetih ka kut lunghuem neh ka cil cakhaw,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
vaam khuila kai nan nuem hae vetih ka himbai neh kamah khaw n'tuei uh ni.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Hlang he kamah bangla a om pawt dongah anih te ka doo koinih laitloeknah la rhenten m'pawk uh ni.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
Mamih laklo ah oltloek tih mamih rhoi soah a kut aka tloeng om pawh.
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
A cungkui te kai taeng lamloh a khoe mai vetih a mueirhih loh kai n'let sak pawt mako.
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Ka thui neh anih ka rhih pawt dae kai he kamah taengah te tlam te ka om moenih.
