Job 8
1 Då svarade Bildad af Suah, och sade:
Respondens autem Baldad Suhites, dixit:
2 Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod?
Usquequo loqueris talia, et spiritus multiplex sermones oris tui?
3 Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten?
Numquid Deus supplantat iudicium? aut Omnipotens subvertit quod iustum est?
4 Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull.
Etiam si filii tui peccaverunt ei, et dimisit eos in manu iniquitatis suæ:
5 Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga;
Tu tamen si diluculo consurrexeris ad Deum, et Omnipotentem fueris deprecatus:
6 Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull;
Si mundus et rectus incesseris, statim evigilabit ad te, et pacatum reddet habitaculum iustitiæ tuæ:
7 Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.
In tantum, ut si priora tua fuerint parva, et novissima tua multiplicentur nimis.
8 Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder;
Interroga enim generationem pristinam, et diligenter investiga patrum memoriam:
9 Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene.
(Hesterni quippe sumus, et ignoramus quoniam sicut umbra dies nostri sunt super terram.)
10 De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta.
Et ipsi docebunt te: loquentur tibi, et de corde suo proferent eloquia.
11 Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten.
Numquid vivere potest scirpus absque humore? aut crescere carectum sine aqua?
12 Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar.
Cum adhuc sit in flore, nec carpatur manu, ante omnes herbas arescit:
13 Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt;
Sic viæ omnium, qui obliviscuntur Deum, et spes hypocritæ peribit:
14 Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät.
Non ei placebit vecordia sua, et sicut tela aranearum fiducia eius.
15 Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva.
Innitetur super domum suam, et non stabit: fulciet eam, et non consurget:
16 Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård;
Humectus videtur antequam veniat Sol, et in ortu suo germen eius egredietur.
17 Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.
Super acervum petrarum radices eius densabuntur, et inter lapides commorabitur.
18 Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.
Si absorbuerit eum de loco suo, negabit eum, et dicet: Non novi te.
19 Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.
Hæc est enim lætitia viæ eius, ut rursum de terra alii germinentur.
20 Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;
Deus non proiiciet simplicem, nec porriget manum malignis:
21 Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.
Donec impleatur risu os tuum, et labia tua iubilo.
22 Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.
Qui oderunt te, induentur confusione: et tabernaculum impiorum non subsistet.
