Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.