Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
¿No tiene el hombre su tiempo ordenado de problemas en la tierra? ¿Y no son sus días como los días de un siervo trabajando para el pago?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Como un sirviente que desea las sombras de la noche, y un obrero buscando su pago.
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
Así que tengo para mi herencia meses de dolor sin ningún propósito, y me dan noches de cansancio.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Cuando voy a mi cama, digo: ¿Cuándo será la hora de levantarme? pero la noche es larga, y estoy cambiando de lado a lado hasta la luz de la mañana.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Mi carne está cubierta de gusanos y; mi piel se endurece y luego se agrieta y supura de nuevo.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Mis días van más rápido que el hilo del trabajador de la tela, y terminan sin esperanza.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Oh, ten en cuenta que mi vida es un soplo: mi ojo nunca volverá a ver lo bueno.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
El ojo del que me ve ya no me verá más: tus ojos estarán sobre mí, y dejaré de ser.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
Una nube que pasa y se desvanece y se va; así es el que desciende al inframundo no vuelve a subir. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
Él no regresará a su casa, y su lugar no tendrá más conocimiento de él.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Por eso no callaré la boca; Dejaré que las palabras salgan de ella en el dolor de mi espíritu, mi alma hará un clamor amargo.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
¿Soy una bestia de mar, que me pusiste a vigilar?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Cuando digo: En mi cama tendré consuelo, allí descansaré de mi enfermedad;
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Entonces me envías sueños y visiones de miedo;
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Mi alma escoge la asfixia, prefiero la muerte. que a está vida.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
No tengo deseos de vivir, ¡no viviría para siempre! Aléjate de mí, porque mis días son como un aliento.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
¿Qué es el hombre, que lo has hecho grande, y que tu atención está fija en él,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
¿Y que tu mano está sobre él cada mañana, y que lo estás poniendo a prueba cada minuto?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
¿Cuánto tiempo pasará antes de que tus ojos se aparten de mí, para que pueda tener un minuto de espacio para respirar?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Si he hecho algo malo, ¿qué te he hecho a ti, oh guardián de los hombres? ¿Por qué me has hecho un blanco para tus golpes, de modo que soy una carga para mi mismo?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
¿Y por qué no quitas mi pecado, y dejas que mi maldad termine? porque ahora voy al polvo, y me buscará con cuidado, pero ya no existiré.
