Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

“¿No es la vida de los seres humanos como una condena a trabajos forzados? ¿No pasan sus días como los de un jornalero?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Como un esclavo que anhela un poco de sombra, como un obrero que espera ansiosamente el día de la paga,

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

me han tocado meses de vacío y noches de miseria.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Cuando me acuesto me pregunto: ‘¿Cuándo me levantaré?’ Pero la noche sigue y sigue, y doy vueltas en la cama hasta el amanecer.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Mi cuerpo está cubierto de gusanos y sucio; mi piel está agrietada, con llagas que supuran.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Mis días pasan más rápido que la lanzadera de un tejedor y llegan a su fin sin esperanza.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Recuerda que mi vida es sólo un soplo; no volveré a ver la felicidad.

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Los que me miran ya no me verán; sus ojos me buscarán, pero yo me habré ido.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Cuando una nube desaparece, se va, al igual que quien baja al Seol no vuelve a subir. (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Nunca volverán a casa, y la gente que conocían los olvidará.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

“Entonces no, no me callaré; hablaré en la agonía de mi espíritu; me quejaré en la amargura de mi alma.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

¿Acaso soy el mar, o soy un monstruo marino para que ustedes tengan que cuidarme?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Si me digo a mí mismo: ‘Me sentiré mejor si me acuesto en mi cama’, o ‘me servirá recostarme en mi sofá’,

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

entonces me asustas tanto con sueños y con visiones

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

que prefiero ser estrangulado; prefiero morir antes que convertirme en un simple saco de huesos.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

“¡Odio mi vida! Sé que no viviré mucho tiempo. Déjame en paz porque mi vida es sólo un soplo.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

¿Por qué los seres humanos son tan importantes para ti? ¿Por qué te preocupas tanto por ellos

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

que los vigilas cada mañana y los examinas a cada momento? ¿No dejarás nunca de mirarme?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

¿No me dejarás nunca en paz el tiempo suficiente para recuperar el aliento?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

¿Qué he hecho mal? ¿Qué te he hecho, Vigilante de la Humanidad? ¿Por qué me has convertido en tu objetivo, de tal modo que soy una carga hasta para mí mismo?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Si es así, ¿por qué no perdonas mis pecados y quitas mi culpa? Ahora mismo voy a tumbarme en el polvo, y aunque me busques, me habré ido”.