Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Por acaso o ser humano não tem um trabalho duro sobre a terra, e não são seus dias como os dias de um assalariado?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Como o servo suspira pela sombra, e como o assalariado espera por seu pagamento,
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
Assim também me deram por herança meses inúteis, e me prepararam noites de sofrimento.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Quando eu me deito, pergunto: Quando me levantarei? Mas a noite se prolonga, e me canso de me virar [na cama] até o amanhecer.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Minha carne está coberta de vermes e de crostas de pó; meu pele está rachada e horrível.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Meus dias são mais rápidos que a lançadeira do tecelão, e perecem sem esperança.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Lembra-te que minha vida é um sopro; meus olhos não voltarão a ver o bem.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Os olhos dos que me veem não me verão mais; teus olhos estarão sobre mim, porém deixarei de existir.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
A nuvem se esvaece, e passa; assim também quem desce ao Xeol nunca voltará a subir. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
Nunca mais voltará à sua casa, nem seu lugar o conhecerá.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Por isso eu não calarei minha boca; falarei na angústia do meu espírito, e me queixarei na amargura de minha alma.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Por acaso sou eu o mar, ou um monstro marinho, para que me ponhas guarda?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Quando eu digo: Minha cama me consolará; meu leito aliviará minhas queixa,
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Então tu me espantas com sonhos, e me assombras com visões.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Por isso minha alma preferia a asfixia [e] a morte, mais que meus ossos.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Odeio [a minha vida]; não viverei para sempre; deixa-me, pois que meus dias são inúteis.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
O que é o ser humano, para que tanto o estimes, e ponhas sobre ele teu coração,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
E o visites a cada manhã, e a cada momento o proves?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Até quando não me deixarás, nem me liberarás até que eu engula minha saliva?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Se pequei, o eu que te fiz, ó Guarda dos homens? Por que me fizeste de alvo de dardos, para que eu seja pesado para mim mesmo?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
E por que não perdoas minha transgressão, e tiras minha maldade? Porque agora dormirei no pó, e me buscarás de manhã, porém não mais existirei.
