Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Tsy lily hao ty fitromaha’ ondaty an-tane atoy? Tsy mira ami’ty androm-pièke hao o andro’eo?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Manahake ty filelalela’ ondevo ty aloke naho ty fitamam-pièke ty rima’e,

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

ty anolorañ’ ahy volan-kafoake, ie nitendreñe halen-kaemberañe.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Izaho mandre, manao ty hoe: Ombia ty hitroarako, fa lava i haleñey, le mivoamboañe avao ampara’ te manjirike.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Misikiñ’oletse naho pakoram-potake ty sandriko, mijiri-gañe ty holiko vaho mandrano.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Masika te amy sozom-panenoñey o androkoo, ie mihelañe añe po-pitamàñe.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Ehe tiahio te kofòke avao ty haveloko: toe tsy hahatrea hasoa ka o masokoo.

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Tsy ho onim-pihaino’ i mahaisak’ ahikoy: amako o fihaino’oo fe tsy eo iraho.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Ie misaoke ty rahoñe, le añe: Izay ty igodaña’ ty an-kibory ao, tsy hiboaha’e ka. (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Tsy himpolia’e i anjomba’ey, ie tsy hapota’ i akiba’ey.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Aa le tsy hijomohòn-draho; hivolañe ami’ty falorean-troko, hitoreo ami’ty hafairañe añ’ovako ao.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

I riakey hao iraho, ke i fañaneñey kanao nampijilovañe?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Ie anoeko ty hoe te ho hohòe’ i tihikoy, te hampanintsiñe ty toreoko i fandreakoy,

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

le ampihembaña’o ami’ty nofy naho ampirevendreveña’o añ’aroñaroñe,

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

le joboñe’ ty fiaiko t’ie dageañeñe, hamake hikenkañe ty amo taolakoo,

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

f’ie minike, tsy ho veloñe nainai’e: apoho, fa kafoak’ avao o androkoo.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Inoñ’ ondatio te honjone’o? te hapite’o ama’e ty arofo’o?

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

T’ie tilihe’o boak’andro, vaho tsohe’o lomoñandro?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Ombia t’ie hitolike tsy hisamb’ahy, apoho ho bangìñe hey raho hahateleñako ty iveko?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Nanao hakeo hao iraho, ino o nanoekoo, ry Mpijilo ondatio? ino ty nanoe’o ahy fanolarañe, hañavesatse ty sandriko?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Akore te tsy apo’o o tahikoo, te tsy haha’o o hakeokoo? f’ie hiroro an-debok’ ao te aniany; ho paia’o, fa tsy ho eo.