Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

militia est vita hominis super terram et sicut dies mercennarii dies eius

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

sicut servus desiderat umbram et sicut mercennarius praestolatur finem operis sui

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

sic et ego habui menses vacuos et noctes laboriosas enumeravi mihi

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

si dormiero dico quando consurgam et rursum expectabo vesperam et replebor doloribus usque ad tenebras

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

induta est caro mea putredine et sordibus pulveris cutis mea aruit et contracta est

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

dies mei velocius transierunt quam a texente tela succiditur et consumpti sunt absque ulla spe

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

memento quia ventus est vita mea et non revertetur oculus meus ut videat bona

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

nec aspiciet me visus hominis oculi tui in me et non subsistam

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

sicut consumitur nubes et pertransit sic qui descenderit ad inferos non ascendet (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

nec revertetur ultra in domum suam neque cognoscet eum amplius locus eius

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

quapropter et ego non parcam ori meo loquar in tribulatione spiritus mei confabulabor cum amaritudine animae meae

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

numquid mare sum ego aut cetus quia circumdedisti me carcere

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

si dixero consolabitur me lectulus meus et relevabor loquens mecum in strato meo

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

terrebis me per somnia et per visiones horrore concuties

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

quam ob rem elegit suspendium anima mea et mortem ossa mea

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

desperavi nequaquam ultra iam vivam parce mihi nihil enim sunt dies mei

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

quid est homo quia magnificas eum aut quia ponis erga eum cor tuum

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

visitas eum diluculo et subito probas illum

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

usquequo non parces mihi nec dimittis me ut gluttiam salivam meam

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

peccavi quid faciam tibi o custos hominum quare posuisti me contrarium tibi et factus sum mihimet ipsi gravis

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

cur non tolles peccatum meum et quare non auferes iniquitatem meam ecce nunc in pulvere dormiam et si mane me quaesieris non subsistam