Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Militia est vita hominis super terram: et sicut dies mercenarii, dies eius.
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Sicut servus desiderat umbram, et sicut mercenarius præstolatur finem operis sui:
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
Sic et ego habui menses vacuos, et noctes laboriosas enumeravi mihi.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Si dormiero, dicam: Quando consurgam? et rursum expectabo vesperam, et replebor doloribus usque ad tenebras.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Induta est caro mea putredine et sordibus pulveris, cutis mea aruit, et contracta est.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Dies mei velocius transierunt quam a texente tela succiditur, et consumpti sunt absque ulla spe.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Memento quia ventus est vita mea, et non revertetur oculus meus ut videat bona.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Nec aspiciet me visus hominis: oculi tui in me, et non subsistam.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
Sicut consumitur nubes, et pertransit: sic qui descenderit ad inferos, non ascendet. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
Nec revertetur ultra in domum suam, neque cognoscet eum amplius locus eius.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Quapropter et ego non parcam ori meo, loquar in tribulatione spiritus mei: confabulabor cum amaritudine animæ meæ.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Numquid mare ego sum, aut cetus, quia circumdedisti me carcere?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Si dixero: Consolabitur me lectulus meus, et relevabor loquens mecum in strato meo:
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Terrebis me per somnia, et per visiones horrore concuties.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Quam ob rem elegit suspendium anima mea, et mortem ossa mea.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Desperavi, nequaquam ultra iam vivam: parce mihi, nihil enim sunt dies mei.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
Quid est homo, quia magnificas eum? aut quid apponis erga eum cor tuum?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Visitas eum diluculo, et subito probas illum:
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Usquequo non parcis mihi, nec dimittis me ut glutiam salivam meam?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Peccavi, quid faciam tibi o custos hominum? quare posuisti me contrarium tibi, et factus sum mihimetipsi gravis?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Cur non tollis peccatum meum, et quare non aufers iniquitatem meam? ecce, nunc in pulvere dormiam: et si mane me quæsieris, non subsistam.
