Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
세상에 있는 인생에게 전쟁이 있지 아니하냐 그 날이 품꾼의 날과 같지 아니하냐
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
종은 저물기를 심히 기다리고 품꾼은 그 삯을 바라나니
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
이와 같이 내가 여러 달째 곤고를 받으니 수고로운 밤이 내게 작정되었구나
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
내가 누울 때면 말하기를 언제나 일어날꼬 언제나 밤이 갈꼬 하며 새벽까지 이리 뒤척, 저리 뒤척 하는구나
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
내 살에는 구더기와 흙 조각이 의복처럼 입혔고 내 가죽은 합창되었다가 터지는구나
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
나의 날은 베틀의 북보다 빠르니 소망 없이 보내는구나
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
내 생명이 한 호흡 같음을 생각하옵소서 나의 눈이 다시 복된 것을 보지 못하리이다
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
나를 본 자의 눈이 다시는 나를 보지 못할 것이고 주의 눈이 나를 향하실지라도 내가 있지 아니하리이다
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
구름이 사라져 없어짐 같이 음부로 내려가는 자는 다시 올라오지 못할 것이오니 (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
그는 다시 자기 집으로 돌아가지 못하겠고 자기 처소도 다시 그를 알지 못하리이다
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
그런즉 내가 내 입을 금하지 아니하고 내 마음의 아픔을 인하여 말하며 내 영혼의 괴로움을 인하여 원망하리이다
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
내가 바다니이까 용이니이까 주께서 어찌하여 나를 지키시나이까
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
혹시 내가 말하기를 내 자리가 나를 위로하고 내 침상이 내 수심을 풀리라 할 때에
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
주께서 꿈으로 나를 놀래시고 이상으로 나를 두렵게 하시나이다
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
이러므로 내 마음에 숨이 막히기를 원하오니 뼈보다도 죽는 것이 나으니이다
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
내가 생명을 싫어하고 항상 살기를 원치 아니하오니 나를 놓으소서 내 날은 헛것이니이다
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
사람이 무엇이관대 주께서 크게 여기사 그에게 마음을 두시고
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
아침마다 권징하시며 분초마다 시험하시나이까
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
주께서 내게서 눈을 돌이키지 아니하시며 나의 침 삼킬 동안도 나를 놓지 아니하시기를 어느 때까지 하시리이까
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
사람을 감찰하시는 자여 내가 범죄하였은들 주께 무슨 해가 되오리이까 어찌하여 나로 과녁을 삼으셔서 스스로 무거운 짐이 되게 하셨나이까
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
주께서 어찌하여 내 허물을 사하여 주지 아니하시며 내 죄악을 제하여 버리지 아니하시나이까 내가 이제 흙에 누우리니 주께서 나를 부지런히 찾으실지라도 내가 있지 아니하리이다
