Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Nemde szolgálati ideje van a halandónak a földön, és mint a béres napjai olyanok a napjai!
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Mint rabszolga, ki liheg árnyék után, s mint a zsoldos, ki reményli munkabérét:
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
úgy kaptam én örökbe bajnak hónapjait és szenvedésnek éjszakáit rendelték nekem.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Ha lefeküdtem, azt mondom: mikor kelek fel, és nyúlik az este és jóllakom a hánykódással szürkületig.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Magára öltött húsom férget és porgöröngyöt, bőröm felfakadt s megevesedett.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Napjaim gyorsabbak a vetélőnél, s remény nélkül enyésztek el.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Gondolj rá, hogy lehelet az életem, jót nem fog többé látni a szemem;
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
nem pillant meg engem nézőm szeme, szemeid rajtam vannak, de nem vagyok.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
Felhő elenyészett és eltűnt: úgy ki alvilágba száll, nem jöhet fel, (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
nem tér vissza többé házába és nem ismer rá többé az ő helye.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Én sem tartóztatom számat, hadd beszélek lelkem szorultában, hadd panaszkodjam lelkem keservében!
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Tenger vagyok-e avagy szörnyeteg, hogy őrséget vetsz reám?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Ha azt mondom: majd megvigasztal ágyam, panaszomat viselnem segít fekvőhelyem:
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
akkor rémítgetsz engem álmokkal és látomások által ijesztesz engem.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Választotta lelkem a megfulladást, a, halált inkább csontjaimnál.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Megvetettem: nem örökké élek; hagyj föl velem, mert lehelet a napjaim!
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
Mi a halandó, hogy nagyra tartod, s hogy reá fordítod szívedet,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
és reá gondolsz reggelenként, perczenként megvizsgálod őt?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Meddig nem tekintesz el tőlem, nem eresztesz el, míg nyálam lenyelhetem?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Vétettem: mit cselekszem neked, emberőrző? Miért tettél engem támadásul magadnak, hogy önmagamnak terhére lettem?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
S mit nem bocsátod meg; bűnömet s nem veszed el vétkemet? Mert most porban feküdném, keresnél engem és nem volnék.
