Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
A OLE anei he kaua no ke kanaka ma ka honua? A like kona mau la me na la o ka mea hoolimalima?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
E like me ke kauwa i makemake nui i ka malu, A me ka hoolimalima i nana i ka uku o kana hana;
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
Pela no e lilo mai ai ia'u na malama luuluu, A e loaa ia'u na po kaumaha.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
A i ka wa i moe ai au ilalo, i iho no au, Ahea la au e ala'e iluna? Ahea la e hala'e ka po? Ua piha au i ka hiaa ana a hiki i ka wanaao.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Ua paapu ko'u kino i ka ilo a me ka papaa lepo; Ke ola mai nei kuu ili, alaila puha hou ae la.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Ua oi ka mama o kuu mau la mamua o ka laau ulana lole, A holo aku me ke manaolana ole.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
E hoomanao oe, he makani kuu ola: Aole e ike hou ko'u maka i ka maikai.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
O ka maka o ka mea i ike ia'u, aole ia e ike hou ia'u: Maluna o'u kou mau maka, a e ole auanei au.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
E like me ke ao e nalowale ana a e hele aku ana; Pela ka mea e iho ana i ka luakupapau, aole ia e ea hou ae iluna. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
Aole ia e hoi hou i kona hale, Aole hoi e ike hou kona wahi ia ia.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Nolaila aole au e hoopaa i kuu waha; E olelo aku au ma ka pilikia o kuu uhane; E ulono ana au no ka awaawa o kuu naau.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
He kai anei au, a he ia nui, I hoonoho mai ai oe i ke kiai maluna o'u?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
A i iho au, E hooluolu kuu wahi moe ia'u, E lawe aku kuu moe i ko'u ulono ana:
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Alaila hoomakau mai oe ia'u ma na moeuhane, A hooweliweli mai oe ia'u i na mea hihio.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Nolaila ke koho nei kuu naau i ke kaawe, A me ka make mamua o kuu ola ana.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Ke hoopailua nei au ia mea; aole au makemake e ola loa; E waiho mai ia'u; no ka mea, he hanu wale no kuu mau la.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
Heaha la ke kanaka, i hoonui mai ai oe ia ia? A i kau mai ai oe i kou manao ia ia?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
A i ike mai ai oe ia ia i kela kakahiaka keia kakahiaka, A i hoao mau mai ai oe ia ia?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Pehea ka loihi o kou nana ole ana mai io'u aku nei, A kuu ole mai ia'u, a moni iho au i kuu kuha?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Ua hana hewa au; heaha ka'u e hana aku ai ia oe, E ka Meakiai i na kanaka? No keaha la oe e hooku ae ia'u, i mea e hopu ai nou, I lilo ai hoi au i mea kaumaha no'u iho?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
No keaha la oe i kala ole mai ai i kuu hala, A i lawe aku hoi i ko'u hewa? No ka mea, ano e moe auanei au i ka lepo; A e imi mai oe ia'u, aole hoi wau.
