Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

“Mutum bai sha wahalar aiki ba a duniya? Rayuwarsa ba kamar ta wanda aka yi hayarsa ba ne?

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Kamar yadda bawa yakan jira yamma ta yi, ko kuma kamar yadda wanda aka yi hayarsa yakan jira a biya shi kuɗin aikin da ya yi.

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Saboda haka rabona shi ne watanni na zama banza, kowane dare kuwa sai ɓacin rai nake samu.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Lokacin da na kwanta ina tunani, ‘Har sai yaushe zan tashi?’ Gari ya ƙi wayewa, ina ta jujjuyawa har safe.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Jikina duk tsutsotsi da ƙuraje sun rufe shi, fatar jikina ta ruɓe tana fitar da ruwan miki.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

“Kwanakina suna wucewa da sauri, fiye da yadda ƙoshiyar masaƙa take wucewa da sauri, za su kawo ga ƙarshe ba bege.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Ka tuna, ya Allah, raina numfashi ne kawai; idanuna ba za su taɓa sāke ganin farin ciki ba.

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Idanun da suke ganina yanzu ba za su sāke ganina ba; za ku neme ni amma ba za ku same ni ba.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Kamar yadda girgije yakan ɓace yă tafi, haka mutum yake shige zuwa kabari ba kuwa zai dawo ba. (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Ba zai taɓa zuwa gidansa ba; ba za a sāke san da shi ba.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

“Saboda haka ba zan yi shiru ba; zan yi magana cikin ɓacin raina, zan nuna ɓacin raina cikin ruhu, cikin ƙuncin raina.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Ni teku ne, ko kuwa dodon ruwa, don me kake tsaro na?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Lokacin da nake zato zan sami salama in na kwanta a gadona don in huta,

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

duk da haka kana ba ni tsoro da mafarke-mafarke, kana tsorata ni da wahayi.

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Na gwammace a shaƙe ni in mutu maimakon in kasance cikin wannan jiki.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Ba na so in zauna da rai; ba zan rayu ba har abada. Ku rabu da ni; rayuwata ba ta da amfani.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

“Mene ne mutum har da ka kula da shi haka, har ka mai da hankali a kansa,

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

har kake duba shi kowace safiya, kake kuma gwada shi koyaushe?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Ba za ka ɗan daina kallo na ba ko ka rabu da ni na ɗan lokaci?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

In na yi zunubi, me na yi maka, kai mai lura da mutane? Don me ka sa ni a gaba? Na zame maka kaya mai nauyi ne?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Me ya sa ba za ka gafarta mini laifofina ba? Gama na kusa kwantawa cikin ƙasa; za ka neme ni, amma ba za ka same ni ba.”