Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Ah! Certes, l’homme sur terre a une corvée de soldat, ses jours sont comme les jours d’un mercenaire.
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Il est tel qu’un esclave qui aspire à un peu d’ombre, un mercenaire qui attend son salaire.
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
C’Est ainsi que j’ai eu en partage des mois de misère et qu’on m’a compté des nuits de souffrance.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Lorsque je suis couché et que je dis: "Quand me lèverai-je?" la soirée s’allonge, et je suis rassasié d’insomnies jusqu’à l’aube matinale.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Mon corps est revêtu de vermine et de croûtes terreuses, ma peau est crevassée et se dissout.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Mes jours s’enfuient, plus rapides que la navette, et s’évanouissent sans espoir.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Souviens-toi ô Dieu, que ma vie est un souffle: mon œil ne verra plus le bonheur.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Le regard qui m’a aperçu ne se posera plus sur moi tu me fixes de ton regard, et c’en est fait de moi.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
La nuée se dissipe et disparaît; ainsi celui qui descend au Cheol n’en remonte plus. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
Il ne retourne plus dans sa maison, et sa demeure ne le reconnaît plus.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Aussi ne mettrai-je pas de frein à ma bouche: je veux parler dans la détresse de mon esprit, me plaindre dans l’amertume de mon âme.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Suis-je donc la mer ou bien un monstre marin, que tu poses une barrière autour de moi?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Quand je m’imagine que mon lit me consolera, que ma couche enlèvera quelque peu de ma douleur,
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
tu m’effraies par des songes, tu m’épouvantes par des visions,
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
de sorte que mon âme souhaite une fin violente, préférant le trépas, à ce corps misérable.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Je suis plein de dégoût: je ne vivrai pas éternellement, donne-moi quelque relâche, car mes jours ne sont qu’un souffle.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
Qu’est-ce que le mortel que tu le prises tant et portes ton attention sur lui?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Pourquoi lui demander des comptes chaque matin et l’éprouver à tout instant?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Jusqu’à quand refuseras-tu de te détourner de moi et de me laisser respirer assez de temps pour avaler ma salive?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Si j’ai failli, qu’ai-je fait contre-toi, ô sévère gardien des hommes? Pourquoi me prendre comme ta cible et faire que je sois à charge à moi-même?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Que ne pardonnes-tu ma faute, que n’effaces-tu mon péché? Bien vite je serais couché dans la poussière: tu me chercherais, et je n’y serais plus.
