Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
La vie de l’homme sur la terre est un temps de service, et ses jours sont comme ceux du mercenaire.
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Comme l’esclave soupire après l’ombre, comme l’ouvrier attend son salaire,
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
ainsi j’ai eu en partage des mois de douleur, pour mon lot, des nuits de souffrance.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Si je me couche, je dis: « Quand me lèverai-je? Quand finira la nuit? » et je suis rassasié d’angoisses jusqu’au jour.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Ma chair se couvre de vers et d’une croûte terreuse, ma peau se gerce et coule.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Mes jours passent plus rapides que la navette, ils s’évanouissent: plus d’espérance!
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
O Dieu, souviens-toi que ma vie n’est qu’un souffle! Mes yeux ne reverront pas le bonheur.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
L’œil qui me regarde ne m’apercevra plus; ton œil me cherchera, et je ne serai plus.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
Le nuage se dissipe et passe; ainsi celui qui descend au schéol ne remontera plus; (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
il ne retournera plus dans sa maison; le lieu qu’il habitait ne le reconnaîtra plus.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
C’est pourquoi je ne retiendrai pas ma langue, je parlerai dans l’angoisse de mon esprit, j’exhalerai mes plaintes dans l’amertume de mon âme.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Suis-je la mer ou un monstre marin, pour que tu poses une barrière autour de moi?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Quand je dis: « Mon lit me soulagera, ma couche calmera mes soupirs, »
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
alors tu m’effraies par des songes, tu m’épouvantes par des visions.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Ah! Mon âme préfère la mort violente, mes os appellent le trépas.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Je suis en proie à la dissolution, la vie m’échappe pour jamais; laisse-moi, car mes jours ne sont qu’un souffle.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
Qu’est-ce que l’homme, pour que tu en fasses tant d’estime, que tu daignes t’occuper de lui,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
que tu le visites chaque matin, et qu’à chaque instant tu l’éprouves?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Quand cesseras-ru d’avoir le regard sur moi? Quand me laisseras-tu le temps d’avaler ma salive?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Si j’ai péché, que puis-je te faire, ô Gardien des hommes? Pourquoi me mettre en butte à tes traits, et me rendre à charge à moi-même?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Que ne pardonnes-tu mon offense? Que n’oublies-tu mon iniquité? Car bientôt je dormirai dans la poussière; tu me chercheras, et je ne serai plus.
