Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Difinita estas ja por la homo la limtempo sur la tero, Kaj liaj tagoj estas kiel la tagoj de dungito.

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Kiel sklavo, kiu sopiras al ombro, Kaj kiel dungito, kiu atendas sian pagon,

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Tiel mi ricevis sorte monatojn vantajn, Kaj noktoj turmentaj estas nombritaj al mi.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Kiam mi kuŝiĝas, mi diras: Kiam mi leviĝos? Sed la vespero fariĝas longa, kaj mi satiĝas de maltrankvileco ĝis la tagiĝo.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Mia korpo estas kovrita de vermoj kaj de pecoj da tero; Mia haŭto krevis kaj putras.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Miaj tagoj forflugis pli facile, ol bobeno de teksisto, Kaj pasis, lasinte nenian esperon.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Memoru, ke mia vivo estas bloveto, Ke miaj okuloj ne plu revidos bonon;

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Ne plu revidos min okulo de vidanto; Vi volos ekrigardi min, sed mi jam ne ekzistos.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Nubo pasas kaj foriras; Tiel ne plu revenas tiu, kiu iris en Ŝeolon; (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Li ne plu revenas en sian domon; Lia loko ne plu rekonos lin.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Tial mi ne detenos mian buŝon; Mi parolos en la premiteco de mia spirito, Mi plendos en la maldolĉeco de mia animo.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Ĉu mi estas maro aŭ mara monstro, Ke Vi starigis gardon por mi?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Kiam mi pensas, ke mia lito min konsolos, Ke mia kuŝejo plifaciligos mian suferadon,

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

Tiam Vi teruras min per sonĝoj, Timigas min per vizioj;

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Kaj mia animo deziras sufokiĝon, Miaj ostoj la morton.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Tedis al mi; ne eterne mi vivu; Forlasu min, ĉar miaj tagoj estas vantaĵo.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Kio estas homo, ke Vi faras lin granda, Ke Vi zorgas pri li,

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

Ke Vi rememoras lin ĉiumatene, Elprovas lin ĉiumomente?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Kial Vi ne deturnas Vin de mi, Ne lasas min libera eĉ tiom, ke mi povu engluti mian salivon?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Se mi pekis, kion mi per tio faris al Vi, ho gardanto de la homoj? Kial Vi faris min celo de Viaj atakoj, Ke mi fariĝis ŝarĝo por mi mem?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Kaj kial Vi ne deprenas mian pekon, ne pardonas mian malbonagon? Jen mi ja baldaŭ kuŝos en la tero; Kaj kiam Vi morgaŭ serĉos min, mi ne ekzistos.