Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Knyythod is lijf of man on erthe, and his daies ben as the daies of an hired man.
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
As an hert desireth schadowe, and as an hirede man abideth the ende of his werk;
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
so and Y hadde voide monethis, and Y noumbrede trauailous niytes to me.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
If Y schal slepe, Y schal seie, Whanne schal Y rise? and eft Y schal abide the euentid, and Y schal be fillid with sorewis `til to derknessis.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Mi fleisch is clothid with rot, and filthis of dust; my skyn driede vp, and is drawun togidere.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
My daies passiden swiftliere thanne a web is kit doun `of a webstere; and tho daies ben wastid with outen ony hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
God, haue thou mynde, for my lijf is wynde, and myn iye schal not turne ayen, that it se goodis.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Nethir the siyt of man schal biholde me; but thin iyen ben in me, and Y schal not `be in deedli lijf.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
As a cloude is wastid, and passith, so he that goith doun to helle, schal not stie; (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
nether schal turne ayen more in to his hows, and his place schal no more knowe hym.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Wherfor and Y schal not spare my mouth; Y schal speke in the tribulacioun of my spirit, Y schal talke togidere with the bitternesse of my soule.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Whether Y am the see, ethir a whal, for thou hast cumpassid me with prisoun?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
If Y seie, My bed schal coumfort me, and Y schal be releeuyd, spekynge with me in my bed;
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
thou schalt make me aferd bi dremys, and thou schalt schake me with `orrour, ethir hidousnesse, `bi siytis.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Wherfor my soule `chees hangyng, and my boonys cheesiden deth.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
`Y dispeiride, now Y schal no more lyue; Lord, spare thou me, for my daies ben nouyt.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
What is a man, for thou `magnifiest hym? ether what settist thou thin herte toward hym?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Thou visitist hym eerly, and sudeynli thou preuest hym.
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Hou long sparist thou not me, nether suffrist me, that Y swolowe my spotele?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Y haue synned; A! thou kepere of men, what schal Y do to thee? Whi hast thou set me contrarie to thee, and Y am maad greuouse to my silf?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Whi doist thou not awei my sinne, and whi takist thou not awei my wickidnesse? Lo! now Y schal slepe in dust, and if thou sekist me eerli, Y schal not abide.
