Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
“Isn’t a man forced to labor on earth? Aren’t his days like the days of a hired hand?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
As a servant who earnestly desires the shadow, as a hireling who looks for his wages,
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
so I am made to possess months of misery, wearisome nights are appointed to me.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
When I lie down, I say, ‘When will I arise, and the night be gone?’ I toss and turn until the dawning of the day.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
My flesh is clothed with worms and clods of dust. My skin closes up, and breaks out afresh.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
My days are swifter than a weaver’s shuttle, and are spent without hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Oh remember that my life is a breath. My eye will no more see good.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
The eye of him who sees me will see me no more. Your eyes will be on me, but I will not be.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
As the cloud is consumed and vanishes away, so he who goes down to Sheol will come up no more. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
He will return no more to his house, neither will his place know him any more.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
“Therefore I will not keep silent. I will speak in the anguish of my spirit. I will complain in the bitterness of my soul.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Am I a sea, or a sea monster, that you put a guard over me?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
When I say, ‘My bed will comfort me. My couch will ease my complaint,’
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
then you scare me with dreams and terrify me through visions,
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
so that my soul chooses strangling, death rather than my bones.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
I loathe my life. I don’t want to live forever. Leave me alone, for my days are but a breath.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
What is man, that you should magnify him, that you should set your mind on him,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
that you should visit him every morning, and test him every moment?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
How long will you not look away from me, nor leave me alone until I swallow down my spittle?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
If I have sinned, what do I do to you, you watcher of men? Why have you set me as a mark for you, so that I am a burden to myself?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Why do you not pardon my disobedience, and take away my iniquity? For now will I lie down in the dust. You will seek me diligently, but I will not be.”
