Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Is there not a limited time of service to a mortal upon the earth? Are not his days also like the days of a hired laborer?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
As a servant eagerly longeth for the shadow, and as a hired laborer hopeth for his reward:
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
So was I compelled to possess months of vanity, and nights of trouble were counted out unto me.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
When I He down, I say, When shall I arise, and the night be gone? and I am wearied with tossings about till the dawn of day.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
My flesh is covered with worms and clods of dust: my skin is burst open, and become loathsome.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
My days hasten away more swiftly than a weaver's shuttle, and they come to an end in the absence of hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Oh remember that nothing but a breath is my life; that my eye will not again see happiness;
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
The eye of him that seeth me now will not behold me again: [thou fixest] thy eyes upon me, and I am no more.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
As the cloud vanisheth and passeth away: so will he that goeth down to the nether world not come up again. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
He will return no more to his house, and his place will not recognize him any more.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Therefore will I also not restrain my mouth: I will speak in the anguish of my spirit: I will complain in the bitterness of my soul.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Am I a sea, or a monster, that thou settest a watch over me?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
For should I say, My bed shall comfort me, my couch shall help me bear my complaint:
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Then wouldst thou frighten me with dreams, and with visions wouldst thou terrify me;
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
So that my soul would choose strangling, death rather than these limbs of mine.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
I loathe it; I cannot live for ever: let me alone; for my days are but nought.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
What is the mortal, that thou shouldst make him great? and that thou shouldst direct thy heart toward him?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
And that thou shouldst visit him every morning, probe him every moment?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
How long wilt thou not turn thy regard from me, nor let; me loose till I swallow down my spittle?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
If I have sinned, what [injury] can I cause unto thee, O thou Guardian of men? why hast thou set me as an object for thee to strike at, so that I am become a burden to myself?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
And why wilt thou not forgive my transgression, and let my iniquity pass away? for soon must I lie down in the dust; and thou wilt seek for me, but I shall be no more.
