Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Is there not an appointed time to man upon earth? are not his days also like the days of a worker?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
As a servant earnestly desires the shadow, and as a worker looks for the reward of his work:
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
So am I made to possess months of vanity, and wearisome nights are appointed to me.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
When I lie down, I say, When shall I arise, and the night be gone? and I am full of tossings back and forth unto the dawning of the day.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
My flesh is clothed with worms and clods of dust; my skin is broken, and become loathsome.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
My days are swifter than a weaver's shuttle, and are spent without hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
O remember that my life is wind: mine eye shall no more see good.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
The eye of him that has seen me shall see me no more: your eyes are upon me, and I am not.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
As the cloud is consumed and vanishes away: so he that goes down to the grave shall come up no more. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
He shall return no more to his house, neither shall his place know him any more.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Therefore I will not refrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Am I a sea, or a whale, that you set a watch over me?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
When I say, My bed shall comfort me, my couch shall ease my complaints;
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Then you scare me with dreams, and terrify me through visions:
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
So that my soul chooses strangling, and death rather than my life.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
I loathe it; I would not live always: let me alone; for my days are vanity.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
What is man, that you should magnify him? and that you should set your heart upon him?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
And that you should visit him every morning, and try him every moment?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
How long will you not depart from me, nor let me alone till I swallow down my spittle?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
I have sinned; what shall I do unto you, O you preserver of men? why have you set me as a mark against you, so that I am a burden to myself?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
And why do you not pardon my transgression, and take away my iniquity? for now shall I sleep in the dust; and you shall seek me in the morning, but I shall not be.
