Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
The life of man upon earth is a warfare, and his days are like the days of a hireling.
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
As a servant longeth for the shade, as the hireling looketh for the end of his work;
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
So I also have had empty months, and have numbered to myself wearisome nights.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
If I lie down to sleep, I shall say: When shall arise? and again I shall look for the evening, and shall be filled with sorrows even till darkness.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
My flesh is clothed with rottenness and the filth of dust, my skin is withered and drawn together.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
My days have passed more swiftly than the web is cut by the weaver, and are consumed without any hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Remember that my life is but wind, and my eyes shall not return to see good things.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Nor shall the sight of man behold me: thy eyes are upon me, and I shall be no more.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
As a cloud is consumed, and passeth away: so he that shall go down to hell shall not come up. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
Nor shall he return my more into his house, neither shall his place know him any more.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Wherefore I will not spare my month, I will speak in the affliction of my spirit: I will talk with the bitterness of my soul.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Am I a sea, or a whale, that thou hast enclosed me in a prison?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
If I say: My bed shall comfort me, and I shall be relieved speaking with myself on my couch:
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Thou wilt frighten me with dreams and terrify me with visions.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
So that my soul rather chooseth hanging, and my bones death.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
I have done with hope, I shall now live no longer: spare me, for my days are nothing.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
What is a man that thou shouldst magnify him? or why dost thou set thy heart upon him?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Thou visitest him early in the morning, and thou provest him suddenly.
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
How long wilt thou not spare me, nor suffer me to swallow down my spittle?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
I have sinned: what shall I do to thee, O keeper of men? why hast thou set me opposite to thee, and I am become burdensome to myself?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Why dost thou not remove my sin, and why dost thou not take away my iniquity? Behold now I shall sleep in the dust: and if thou seek me in the morning, I shall not be.
