Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Is not the life of man upon earth a state of trial? and his existence as that of a hireling by the day?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Or as a servant that fears his master, and one who has grasped a shadow? or as a hireling waiting for his pay?
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
So have I also endured months of vanity, and nights of pain have been appointed me.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Whenever I lie down, I say, When [will it be] day? and whenever I rise up, again [I say] when [will it be] evening? and I am full of pains from evening to morning.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
And my body is covered with loathsome worms; and I waste away, scraping off clods of dust from my eruption.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
And my life is lighter than a word, and has perished in vain hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Remember then that my life is breath, and mine eye shall not yet again see good.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
The eye of him that sees me shall not see me [again]: your eyes are upon me, and I am no more.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
[I am] as a cloud that is cleared away from the sky: for if a man go down to the grave, he shall not come up again: (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
and he shall surely not return to his own house, neither shall his place know him any more.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Then neither will I refrain my mouth: I will speak being in distress; being in anguish I will disclose the bitterness of my soul.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Am I a sea, or a serpent, that you have set a watch over me?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
I said that my bed should comfort me, and I would privately counsel with myself on my couch.
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
You scare me with dreams, and do terrify me with visions.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
You will separate life from my spirit; and yet [keep] my bones from death.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
For I shall not live for ever, that I should patiently endure: depart from me, for my life [is] vain.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
For what is man, that you have magnified him? or that you give heed to him?
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Will you visit him till the morning, and judge him till [the time of] rest?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
How long do you not let me alone, nor let me go, until I shall swallow down my spittle?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
If I have sinned, what shall I be able to do, O you that understand the mind of men? why have you made me as your accuser, and [why] am I a burden to you?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Why have you not forgotten my iniquity, and purged my sin? but now I shall depart to the earth; and in the morning I am no more.
