Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
Has not man his ordered time of trouble on the earth? and are not his days like the days of a servant working for payment?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
As a servant desiring the shades of evening, and a workman looking for his payment:
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
So I have for my heritage months of pain to no purpose, and nights of weariness are given to me.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
When I go to my bed, I say, When will it be time to get up? but the night is long, and I am turning from side to side till morning light.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
My flesh is covered with worms and dust; my skin gets hard and then is cracked again.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
My days go quicker than the cloth-worker's thread, and come to an end without hope.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
O, keep in mind that my life is wind: my eye will never again see good.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
The eye of him who sees me will see me no longer: your eyes will be looking for me, but I will be gone.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
A cloud comes to an end and is gone; so he who goes down into the underworld comes not up again. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
He will not come back to his house, and his place will have no more knowledge of him.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
So I will not keep my mouth shut; I will let the words come from it in the pain of my spirit, my soul will make a bitter outcry.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Am I a sea, or a sea-beast, that you put a watch over me?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
When I say, In my bed I will have comfort, there I will get rest from my disease;
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Then you send dreams to me, and visions of fear;
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
So that a hard death seems better to my soul than my pains.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
I have no desire for life, I would not be living for ever! Keep away from me, for my days are as a breath.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
What is man, that you have made him great, and that your attention is fixed on him,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
And that your hand is on him every morning, and that you are testing him every minute?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
How long will it be before your eyes are turned away from me, so that I may have a minute's breathing-space?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
If I have done wrong, what have I done to you, O keeper of men? why have you made me a mark for your blows, so that I am a weariness to myself?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
And why do you not take away my sin, and let my wrongdoing be ended? for now I go down to the dust, and you will be searching for me with care, but I will be gone.
