Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Har Mennesket på Jord ej Krigerkår? Som en Daglejers er hans Dage.

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Som Trællen, der higer efter Skygge som Daglejeren, der venter på Løn,

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

så fik jeg Skuffelses Måneder i Arv kvalfulde Nætter til Del.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Når jeg lægger mig, siger jeg: "Hvornår er det Dag, af jeg kan stå op?" og når jeg står op: "Hvornår er det Kvæld?" Jeg mættes af Uro, til Dagen gryr.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Mit Legeme er klædt med Orme og Skorpe, min Hud skrumper ind og væsker.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Raskere end Skyttelen flyver mine Dage, de svinder bort uden Håb.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Kom i Hu, at mit Liv er et Pust, ej mer får mit Øje Lykke at skue!

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Vennens Øje skal ikke se mig, dit Øje søger mig - jeg er ikke mere.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Som Skyen svinder og trækker bort, bliver den, der synker i Døden, borte, (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

han vender ej atter hjem til sit Hus, hans Sted får ham aldrig at se igen.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Så vil jeg da ej lægge Bånd på min Mund, men tale i Åndens Kvide, sukke i bitter Sjælenød.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Er jeg et Hav, eller er jeg en Drage, siden du sætter Vagt ved mig?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Når jeg tænker, mit Leje skal lindre mig, Sengen lette mit Suk,

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

da ængster du mig med Drømme, skræmmer mig op ved Syner,

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

så min Sjæl vil hellere kvæles. hellere dø end lide.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Nu nok! Jeg lever ej evigt, slip mig, mit Liv er et Pust!

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Hvad er et Menneske, at du regner ham og lægger Mærke til ham,

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

hjemsøger ham hver Morgen, ransager ham hvert Øjeblik?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Når vender du dog dit Øje fra mig, slipper mig, til jeg har sunket mit Spyt?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Har jeg syndet, hvad skader det dig, du, som er Menneskets Vogter? Hvi gjorde du mig til Skive, hvorfor blev jeg dig til Byrde?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Hvorfor tilgiver du ikke min Synd og lader min Brøde uænset? Snart ligger jeg jo under Mulde, du søger mig - og jeg er ikke mere!