Job 7

1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Zdaliž nemá vyměřeného času člověk na zemi? A dnové jeho jako dnové nájemníka.

2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Jako služebník, kterýž touží po stínu, a jako nájemník, jenž očekává skonání díla svého:

3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Tak jsou mi dědičně přivlastněni měsícové marní, a noci plné trápení jsou mi odečteny.

4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Jestliže ležím, říkám: Kdy vstanu? A brzo-li pomine noc? Tak pln bývám myšlení až do svitání.

5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Tělo mé odíno jest červy a strupem i prachem, kůže má puká se a rozpouští.

6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Dnové moji rychlejší byli nežli člunek tkadlce, nebo stráveni jsou bez prodlení.

7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Rozpomeň se, ó Pane, že jako vítr jest život můj, a oko mé že více neuzří dobrých věcí,

8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Aniž mne spatří oko, jenž mne vídalo. Oči tvé budou ke mně, a mne již nebude.

9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

Jakož oblak hyne a mizí, tak ten, kterýž sstupuje do hrobu, nevystoupí zase, (Sheol h7585)

10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Aniž se opět navrátí do domu svého, aniž ho již více pozná místo jeho.

11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Protož nemohuť já zdržeti úst svých, mluvím v ssoužení ducha svého, naříkám v hořkosti duše své.

12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Zdali jsem já mořem čili velrybem, že jsi mne stráží osadil?

13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Když myslím: Potěší mne lůže mé, poodejme naříkání mého postel má:

14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

Tedy mne strašíš sny, a viděními děsíš mne,

15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Tak že sobě zvoluje zaškrcení duše má, a smrt nad život.

16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Mrzí mne, nebuduť déle živ. Poodstupiž ode mne, nebo marní jsou dnové moji.

17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Co jest člověk, že ho sobě tak vážíš, a že tak o něj pečuješ?

18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

A že ho navštěvuješ každého jitra, a každé chvíle jej zkušuješ?

19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Dokudž se neodvrátíš ode mne, a nedáš mi aspoň polknouti mé sliny?

20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Zhřešil jsem, což mám učiniti, ó strážce lidský? Proč jsi mne položil za cíl sobě, tak abych sám sobě byl břemenem?

21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Nýbrž proč neodejmeš přestoupení mého, a neodpustíš nepravosti mé? Nebo již v zemi lehnu. Potom bys mne i pilně hledal, nebude mne.