Job 6

1 Job svarade, och sade:

2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.