Job 6
1 Job svarade, och sade:
Na ka whakautu a Hopa, ka mea,
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
Aue, me i ata paunatia toku mamae, me i huihuia, me i whakairihia toku aitua ki te pauna!
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
Na inaianei taimaha ake i te onepu o te moana: heoi he ohorere rawa aku kupu.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
Kei roto hoki i ahau nga pere a te Kaha Rawa, inumia ake e toku wairua to ratou paihana: rarangi tonu mai nga whakawehi a te Atua hei hoariri moku.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
E tangi ano ranei te kaihe mohoao i te mea kei te tarutaru ia? e tangi ano ranei te kau i te mea e kai ana?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
E taea ranei te kai, te mea kahore nei ona ha, ki te kahore he tote? He reka ranei te whakakahukahu o te hua manu?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
Hore rawa toku wairua e mea kia pa atu ki ena; to ratou rite ki ahau kei te kai whakarihariha.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Aue, me i riro mai taku i tono ai, me i homai e te Atua taku e tumanako nei!
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
Me i pai hoki te Atua kia whakangaromia ahau, kia tukua mai tona ringa hei hatepe i ahau!
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Penei kua ai ano he whakamarie moku; ae, ka tino hari ahau ki te mamae, kahore nei e tohu i ahau: kihai hoki nga kupu a te Mea Tapu i huna e ahau.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
He aha toku kaha, e tatari ai ahau? He aha hoki toku mutunga, e whakamanawanui ai ahau?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
He kaha kohatu ranei toku kaha? He parahi ranei oku kikokiko?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Ehara ranei i te mea kahore he awhina moku i roto i ahau, a kua oti te ngoi te pei i roto i ahau?
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
Ko te tangata e ngoikore ana te ngakau kia puta mai te aroha o tona hoa ki a ia, ahakoa kua mahue i a ia te wehi i te Kaha Rawa.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
He mahi tinihanga ta oku teina, he pera me ta te awa; rere ana ratou ano he waipuke awaawa,
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Kua mangu nei i te hukapapa, ngaro ana te hukarere i roto.
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
I te wa e mahana ai, ka memeha atu; i te weraweratanga, moti iho ratou i to ratou wahi.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
Ka peka ke nga tira e haere ana ra reira; riro ana ki te kore, a ngaro iho.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Tirotirohia ana e nga tira o Tema; taria atu ana e nga tangata haere o Hepa.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
Whakama ana ratou mo ratou i whakamanawa atu ki reira; te taenga ki aua awa, kanakana kau ana.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
Na he kahore noa iho koutou; ka kite koutou i te mea whakamataku, a ka wehi.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
I mea ranei ahau, Homai ki ahau? He hakari ranei maku e homai i o koutou rawa?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
I mea ranei, whakaorangia ahau i te ringa o te hoariri? Hokona ahau i roto i te ringa o te kaitukino?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Whakaakona ahau, a ka whakarongo puku ahau; whakaaturia ki ahau te mea i he ai ahau.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
Ano te kaha o nga kupu tika! Ko te aha ia te riria ana e a koutou kupu?
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
E mea ana ranei koutou kia riria nga kupu? he hau kau nei hoki nga korero a te tangata kua pau ona whakaaro.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Ae ra, e mea ana koutou ki te maka rota mo nga pani, ki te mea i to koutou hoa hei taonga hokohoko.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Na whakaae mai, titiro mai ki ahau; he pono hoki e kore ahau e korero teka ki to koutou kanohi.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Tena ra, tahuri mai; kaua hoki te he e waiho; ina, tahuri mai, he tika hoki taku take.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
He he koia kei toku arero? e kore ranei toku hinengaro e mohio ki nga mea whanoke?
