Job 6
1 Job svarade, och sade:
Ījabs atbildēja un sacīja:
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
Kaut manas vaimanas ar svaru svērtu un turpretī manas bēdas svaru kausā liktu!
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
Jo tās tagad ir grūtākas nekā jūras smiltis, tāpēc mana mute muld.
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
Jo tā Visuvarenā bultas ir iekš manis, mans gars dzer viņu ugunis, Dieva briesmas karo pret mani.
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
Vai gan meža ēzelis zviedz, kad tam ir zāle? Vai vērsis mauj, kad tam sava barība?
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
Vai jēlu var ēst bez sāls? Vai ir gardums olas baltumā?
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
Ko mana dvēsele negribēja aizskart, tā nu ir mana bēdu barība.
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
Kaut mana lūgšana notiktu, un Dievs man dotu, ko es gaidu,
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
Kaut Dievs mani sadauzītu, kaut tas Savu roku izstieptu un mani satriektu!
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
Tas man vēl būtu par prieku, un es vēl savās nežēlīgās sāpēs būtu līksms, ka neesmu aizliedzis tā Svētā vārdus.
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
Kāds ir mans spēks, ka es vēl varētu cerēt, un kāds ir mans gals, ka manai dvēselei būtu jāpaciešās?
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
Vai mans spēks ir akmeņu spēks, vai mana miesa ir varš?
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
Vai man palīga netrūkst pavisam, un vai man padoms nav visai pagalam?
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
Izsamisušam žēlastības vajag no sava drauga, citādi tas arī tā Visuvarenā bijāšanu atmet.
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
Mani brāļi mani pieviļ kā strauts, kā strauta ūdeņi, kas notek;
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
Sajukuši tie bija ar ledu, un sasniguši ar sniegu, -
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
Tai laikā, kad karstums tos spiež, tad tie izsīkst, kad karsts metās, tad tie iznīkst no savas vietas.
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
Viņu ceļi griežas sānis, tie iet uz tuksnesi un izzūd.
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
Uz tiem skatās ceļa ļaudis no Temas un cer Šebas ceļa gājēji.
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
Tie paliek kaunā ar tādu cerību un nosarkst, tur nonākdami.
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
Tiešām nu jūs neesat it nekas, redzat briesmas un iztrūcinājāties.
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
Vai es jeb kad sacīju: nesiet man un dodiet man dāvanas no sava padoma?
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
Jeb glābiet mani no ienaidnieka rokas un pestījiet mani no varas darītāju rokas?
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
Mācat mani, es cietīšu klusu, un pierādiet man, kur es maldījies.
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
Cik spēcīgi ir taisni vārdi, bet ko norāj jūsu rāšana;
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
Vai jūs esat apņēmušies vārdus aprāt? Vējam pieder izsamisuša vārdi.
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
Vai arī bāriņam gribat valgus mest un bedri rakt savam tuvākam.
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
Bet nu, lūdzami, uzlūkojiet mani, jums acīs tiešām es nemelošu.
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
Atbildiet jel, lai nenotiek netaisnība, atbildiet, jo mana taisnība vēl stāv.
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Vai tad uz manas mēles būs netaisnība, vai mana mute nemanīs, kas ir blēdība?
