Job 6
1 Job svarade, och sade:
| ויען איוב ויאמר |
2 När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
| לו--שקול ישקל כעשי והיתי (והותי) במאזנים ישאו-יחד |
3 Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
| כי-עתה--מחול ימים יכבד על-כן דברי לעו |
4 Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
| כי חצי שדי עמדי--אשר חמתם שתה רוחי בעותי אלוה יערכוני |
5 Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
| הינהק-פרא עלי-דשא אם יגעה-שור על-בלילו |
6 Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
| היאכל תפל מבלי-מלח אם-יש-טעם בריר חלמות |
7 Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
| מאנה לנגוע נפשי המה כדוי לחמי |
8 O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
| מי-יתן תבוא שאלתי ותקותי יתן אלוה |
9 Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
| ויאל אלוה וידכאני יתר ידו ויבצעני |
10 Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
| ותהי-עוד נחמתי-- ואסלדה בחילה לא יחמול כי-לא כחדתי אמרי קדוש |
11 Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
| מה-כחי כי-איחל ומה-קצי כי-אאריך נפשי |
12 Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
| אם-כח אבנים כחי אם-בשרי נחוש |
13 Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
| האם אין עזרתי בי ותשיה נדחה ממני |
14 Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
| למס מרעהו חסד ויראת שדי יעזוב |
15 Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
| אחי בגדו כמו-נחל כאפיק נחלים יעברו |
16 Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
| הקדרים מני-קרח עלימו יתעלם-שלג |
17 Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
| בעת יזרבו נצמתו בחמו נדעכו ממקומם |
18 Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
| ילפתו ארחות דרכם יעלו בתהו ויאבדו |
19 De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
| הביטו ארחות תמא הליכת שבא קוו-למו |
20 Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
| בשו כי-בטח באו עדיה ויחפרו |
21 Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
| כי-עתה הייתם לא תראו חתת ותיראו |
22 Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
| הכי-אמרתי הבו לי ומכחכם שחדו בעדי |
23 Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
| ומלטוני מיד-צר ומיד עריצים תפדוני |
24 Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
| הורוני ואני אחריש ומה-שגיתי הבינו לי |
25 Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
| מה-נמרצו אמרי-ישר ומה-יוכיח הוכח מכם |
26 I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
| הלהוכח מלים תחשבו ולרוח אמרי נואש |
27 I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
| אף-על-יתום תפילו ותכרו על-ריעכם |
28 Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
| ועתה הואילו פנו-בי ועל-פניכם אם-אכזב |
29 Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
| שובו-נא אל-תהי עולה ושבי (ושבו) עוד צדקי-בה |
30 Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
| היש-בלשוני עולה אם-חכי לא-יבין הוות |
